I inbördeskrig och kärlek
■ För ett par månader sedan ställde Yle in visningen av Lauri Törhönens Insiders, detta i kölvattnet av det finländska metoo-uppropet. Så inte i anslutning till Aku LouhimiesVarghyndan (Käsky), trots att det här råkar vara en av de filmer som på förekommen anledning stått i händelsernas centrum: aktrisen Pihla Viitala har ju vittnat om ett närmast sadistiskt beteende från regissörens sida.
Nåväl, kanske är det bättre att tala än att tiga, även i termer av lansering. Plus att filmen tematiskt är i högsta grad aktuell, nu när vi på bred front erinrar oss det tragiska inbördeskriget.
När Louhimies, i farten med en roman av Leena Lander, närmar sig ödesåret 1918 åker handskarna omedelbart av. I filmens öppningsscen, förlagd till krigets slutskede, mejas en trupp kvinnliga rödgardister ner. Och de som inte dödas i strid våldtas – och arkebuseras.
Att det är fråga om just kvinnor (och mammor) bara bidrar till chockeffekten, även om det bör sägas att filmen i regel ratar det yttre våldet till förmån för det psykologiska finliret (läs: rävspelet).
Den enda som klarar sig med livet i behåll är Miina (Pihla Viitala), tacka Samuli Vauramos unga idealistiska underofficer, Aare Harjula, som insisterar på att hennes fall ska prövas av en fältdomstol.
Det för oss i kontakt med Emil Hallenberg (Eero Aho), författaren och domaren som enligt ryktet är en rättskaffens man. Men se nej. I stället möter vi ett desillusionerat vrak som när han inte låter avrätta krigsfångar på löpande band halsar flaskan till tonerna av Beethovens nia.
I den unge Harjula ser han något av en själsfrände, kanske till och med mera än så. Aare däremot kan inte låta bli att tänka på den kvinnliga fången, fångtransporten har väckt känslorna till liv.
Det ska sägas att Louhimies på inget sätt ryggar inför inbördeskrigets fasor; den vita terrorn känner här inga gränser. Samtidigt kommer sig regissören också för att skilda ett annat tabu, den manliga homosexualiteten.
Hur som helst är infallsvinkeln i Varghyndan psykologiskt driven, även finstämd. Ja, faktiskt får man lust att tala om en karaktärsstudie där inbördeskriget och dess efterspel på sin höjd utgör en bakgrund, ett ramverk.
Där Samuli Vauramos jägare framstår som en bra karl kan man inte säga detsamma om Eero Ahos rättsskipare, ett veritabelt odjur som krökar och lyssnar på klassiskt, det vill säga när han inte reciterar dikter på (vad annat än) tyska.
Till slut blir det bara för mycket, för utstuderat, i synnerhet som filmens kvinnobild inte är den mest nyanserade, snällt sagt.
Men gärna tar man sig an rödgardisten Pihla Viitalas öde, låt sen vara att den bakomliggande metodiken inte nödvändigtvis tål dagsljus. Hon är lika utlämnande som urstark. Yle TV1 22.00