Sanna Tahvanainen i sin essä om poeten Sylvia Plath.
Sylvia Plath måste vara den dödaste människa som finns. Författaren Sanna Tahvanainen har följt hennes spår i New York.
Sylvia Plath är den dödaste människa jag vet. Säg Sylvia Plath och man tänker huvudet i gasugnen och dikter om dödslängtan.
Stellas Sylvia
Sylvia Plats. Det finns ingen som heter så. Jag har kollat. Google säger: Sök hellre efter Sylvia Plath, amerikansk författare.
Men när min dotter Stella var liten var Sylvia Plats samma som Sylvia Plath.
Och nej, jag läste inte högt ut Glaskupan för dottern. Det som fångade henne var den tjocka volymen som stod i bokhyllan i matsalen i huset där vi bodde. Sylvia Plaths dagböcker. En tjockis på drygt 800 sidor. Sylvia Plats! utropade min dotter förtjust när vi satt och åt middag. Och inte undra på. För ut ur volymen flög två fjärilar. En av metall, en av nån form av fjädrar. Jag hade satt dit dem för att jag tycker att fjärilar hör till det vackraste som finns och för att Sylvia Plath så länge jag vetat vem hon är, har krupit under skinnet på mig.
Strebern Sylvia
När jag i mars åker till New York för att besöka centrala platser i en roman under arbete, som handlar om just Sylvia Plath, kommer jag att tänka på Sylvia Plats. Hela resan, som innehåller allt från snöstorm, eldsvåda och krock till nattliga äventyr på hög höjd, får namnet Sylvias platser.
Du som protesterar har alldeles rätt. Sylvia Plath var inte från New York. Hon föddes den 27 oktober 1932 i Boston, Massachusetts. Drygt två år senare föddes brodern Warren. Modern Aurelia var andra generationens österrikare bosatt i USA. Fadern Otto emigrerade från Tyskland när han var femton. De träffades på en tyskakurs där Aurelia var elev och den 21 år äldre Otto var lärare. De första åren bodde familjen vid havet i Winthrop, öster om Boston. Efter Ottos död, som en följd av obehandlad diabetes, flyttade Aurelia med barnen och sina föräldrar till Wellesley. Där bodde Sylvia tills hon började på Smith college. Då var hon redan en driven skribent som publicerade noveller och dikter i tidningar för att förtjäna extra. Familjens ekonomi var så ansträngd att Sylvia var tvungen att dela rum med sin mor. Aurelia försörjde familjen som lärare för läkarsekreterare på Boston University. År 1956 fick Sylvia ett Fulbright-stipendium och åkte till Cambridge, England där hon träffade poeten Ted Hughes. Resten är historia. De älskade och skrev. De gifte sig, fick två barn, skiljde sig. Sylvia tog sitt liv 11 februari 1963. Då bodde hon ensam med barnen i Primrose Hill, London. Det var en smällkall vinter.
Sannas Sylvia
Romanen jag skriver handlar om den stekheta månaden i juni 1953 som Sylvia Plath tillbringade i New York City. Allt började med att jag läste boken Pain, Parties, Work – Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder (Harper Collins, 2013). Jag älskade boken, men var ändå besviken för att den var en faktabok. Insåg att om jag vill läsa en roman som handlar om Sylvia Plath och sommaren 1953 blir jag tvungen att skriva den själv. Jag skrev just då en roman om Drottning Victoria av England.
Men Coco Chanel och romanen Den lilla svarta kom emellan. Jag minns hösten i Paris när jag besökte min favoritbokhandel på 224 Rue de Rivoli, Librairie Galignani. Jag sökte förstås material om Coco Chanel och 1920-talet men vart jag än vände mig hittade jag böcker som handlade om Sylvia Plath. Det var som om hon krävde min uppmärksamhet. Så när jag var klar med Coco stod det klart vad det var jag skulle ägna de följande tre åren åt.
Uppgiften jag gav mig själv var följande:
Jag ska skriva Sylvia Plath levande.
En vansinnig uppgift med tanke på hur död hon är.
Sylvia Plath är den dödaste människa jag vet. Säg Sylvia Plath och man tänker huvudet i gasugnen och dikter om dödslängtan.
Men åren har gått och nu är jag på slutrakan med min roman. Under arbetets gång har jag varit tre gånger i New York på tvåveckors researchresor. Men först den tredje gången vågar jag besöka de mest centrala platserna i boken. Tidigare har jag mest lärt känna New York. Viktigt, eftersom staden är en av huvudpersonerna i romanen.
Vad gjorde Sylvia Plath i New York i juni 1953?
På den tiden valde den intellektuella modetidningen Mademoiselle ut tjugo praktikanter av tusentals sökande från hela Amerika. Sylvia Plath, tjugo år gammal collegestudent från Smith college, var en av de lyckliga. Hon tog sig till New York för att hon vann fiktionstävlingen med novellen Sunday At The Mintons. Novellen är en svidande uppgörelse med en före detta pojkvän. För en ung kvinna med Sylvias bakgrund – collegestudierna var möjliga tack vare stipendium och kökstjänst – var en månads avlönad praktik i New York en enorm sak. Det är samma sommar som skildras i Sylvias roman Glaskupan (1963). Bara det att i den romanen tar vistelsen i New York slut redan på sidan 90, medan min roman helt och hållet utspelar sig i Staden som aldrig sover. Jag har alltid velat veta vad som egentligen hände under veckorna.
Stilfulla Sylvia
Månaden började med att Sylvia Plath tog tåget till New York och klev av vid Grand Central Terminal. Det var ingalunda hennes första besök i staden, bara ett par veckor tidigare var hon där över veckoslutet på en dubbeldejt. Hon älskade att dejta. Älskade äventyr & män. Inte undra på att ordet vital var hennes favoritord! Jag ser framför mig hur hon stod under stjärnhimlen som täcker det välvda taket i stationsbyggnaden och nöp sig i armen. Hur hon njöt av det märkliga rosafärgade ljus som byggnaden badar i. Min egen entré på Grand Central är mindre elegant. Jag är akut kissnödig efter att ha suttit i timmar i en taxi som rammades av en gul skolbuss. Jag tyckte så synd om indiern som körde taxin att jag stannade tills polisen kom och redde upp olyckan. Så i stället för att insupa atmosfär och arkitektur är min enda tanke att hitta en toalett. Men vad gör en dam i dilemma? Jo, rusar in på lyxrestaurangen Cipriani och ber om ett bord. Och börjar besöket med ett toalettbesök. Menyn är en chock. Allting kostar hälften av min dagsbudget. Jag nöjer mig med en cappuccino och crepes. Och medan jag väntar på maten inser jag att jag sitter på första parkett när det gäller att studera stationen. Så där sitter jag och föreställer mig Sylvia med röd handväska (ny) och chica skor (nya).
Från Grand Central Terminal följer jag Sylvia i en taxi till det som en gång var det anrika kvinnohotellet Barbizon. Jag föreställer mig junivärme i stället för kalla marsvindar. Jag har varit orolig för hur jag ska lyckas ta mig in i lobbyn men en livréklädd portier skrider fram till min taxi och öppnar alla tänkbara dörrar för mig. Interiören är dock en besvikelse. Ingenting av det forna Barbizon finns kvar. Taket är sänkt och man ägnar sig åt trendsporten soulcycling i det som en gång var foajé. Hotellrummen är förvandlade till lyxbostäder. Men exteriören! Den är lika pampig som 1953. Jag står på gatan och tänker att Sylvia stått på samma ställe. Barbizon ligger på 140 E 63rd St.
Sparsamma Sylvia
Runt hörnet från hotellet ligger än i denna dag Burger Heaven där Sylvia åt hamburgare för 50 cent. Idag kostar en likadan hamburgare 11 dollar. Vill man ha ost är priset 12 dollar. Interiören är till stor del intakt. Jag sätter mig vid disken på en av snurrstolarna och äter osthamburgare och sörplar milkshake även om jag kan inte kan påstå att jag är hungrig. Men vad gör man inte för Sylvia? Adressen är Lexington 62nd St. Det finns en till Burger Heaven på 9 E 53rd St.
Redaktionen där de tjugo utvalda unga kvinnorna jobbade ligger på behändigt promenadavstånd. På vägen finns varuhuset Bloomingdale’s med sina lockande skyltfönster. Innan jag går in till det anrika varuhuset ser jag bakom mig. Barbizon syns ända hit! Jag går flera varv på det blankpolerade schackrutiga golvet bland parfymer och väskor. En vitklädd man bugar sig och frågar:
Får jag erbjuda Dig något alldeles underbart? Jag avböjer men står ändå strax i ett moln av tung parfym och flyr fältet. Tar hissen upp till avdelningen för skor. Sylvia älskade skor och köpte ett par svarta taxklackade pumps på sin första lediga dag i New York på Bloomingdale’s. Med de dyra crepsen i färskt minne låter jag själv bli att göra några inköp. Bloomingdale’s ligger på 59th St och Lexington Av.
I stället styr jag stegen mot Street & Smith-huset. Ett anonymt kontorshus som jag knappast skulle ägna någon som helst uppmärksamhet om jag inte vetat att Mademoiselles redaktion en gång låg på sjätte våningen. Där gjorde Sylvia långa dagar som praktikant. Läste manus, skrev refuseringsbrev, gjorde intervjuer och skrev, skrev, skrev. Detta varvat med föreläsningar, modevisningar, balett och middagar. Och då har jag inte nämnt de nattliga äventyren. Byggnaden står i hörnet 57th St Madison Av.
Stygga Sylvia
Under månaden i New York träffade Sylvia en massa män. De tog henne på restauranger, barer, klubbar. Eftersom hon hade knappt om pengar var dejterna ett sätt att komma ut utan att betala för sig. Jag känner inte för att följa hennes fotspår rakt av när det gäller just detta. När det gäller dejter är jag direkt ringrostig. Men i min roman finns en viktig scen som utspelar sig på en jazzklubb så jag går till Small’s jazzklubb ett par kvällar. Sitter och skriver medan jag lyssnar och övar mig på att flörta lite på avstånd, första kvällen med en italienare och andra kvällen med en sexig saxofonist. Jazzklubben i The Village grundades 1993 så Sylvia kan omöjligt ha besökt just den, men den har en minst sagt tidlös stämning. När man går nerför trappan till källarhålan som är Small’s kunde det lika gärna vara år 1953. Bandet spelar på golvet och publiken sitter på bänkar. Det övergår mitt förstånd hur man fått in flygeln. Small’s finns på 183 West 10th St.
Och så går jag. Jag promenerar, promenerar, promenerar. Kors och tvärs på Manhattan. För det gjorde också Sylvia. Hon köpte hellre läppstift och glass än slösade pengar på taxi. En dag gör jag just det. Köper hennes favoritläppstift i en vanlig mataffär i West Village. Det kostar 10 dollar och 66 cent. För godaste glassen går jag till Big Gay Ice Cream Shop. Jag är säker på att Sylvia hade älskat deras Dorothy som doppas i kaksmulor även om den kostar ett halvt läppstift. Glassbaren ligger på 61 Grove St. En filial finns på 125 E 7th St.
Snygga Sylvia
Jag lämnar New York för en dag och tar tåget till Washington D.C. Jag ska besöka National Portrait Gallery som visar utställningen One Life, Sylvia Plath. Jag ser mitt livs första Amish People på Penn Station medan jag sitter och äter en bagel i väntan på avgång. Tre och en halv timmar på tåget blir fem och en halv. På grund av en eldsvåda fyra miles längre fram står tåget två timmar i Baltimore. Paniken växer i mig för varje minut. Jag är inte ett dugg rädd för elden. Det som oroar mig är att min tid på museet krymper för varje minut vi står stilla.
Lyckligtvis är utställningen mycket liten. Inte liten som bagatellartad eller värdelös. Bara liten. Ett rum på kanske fyrtio kvadrat i den enorma byggnaden som är National Portrait Gallery (tänk tio gånger Ateneum). Mitt i rummet står åtta glaskupor som man får röra. De reagerade på ljus, ljud och beröring. Hela rummet fylls av magiska ljud när ett gäng tonåringar stiger in i rummet och rör vid kuporna. Runt kuporna finns vitriner med saker från Sylvias liv. Där ligger hennes hårfläta från när hon var tolv år. Sylvias scoutdräkt. Skrivmaskinen. Dagboken uppslagen på 10.1.1953 där hon har limmat in en bild av sig själv. ”Titta på den fula livlösa masken här och glöm den inte.” Där finns teckningar, brev och självporträtt på väggarna. Och fotografier. En av tonårskillarna ställer sig framför en av bilderna på Sylvia och säger: Gud vad snygg hon var!
Jag står länge och tittar på pappersdockorna från 1945 som Sylvia ritat, klippt ut och färglagt. Då var hon 13 år. Filtpennorna hade precis sett dagens ljus. Färgerna är märkligt välbehållna. Klara, nästan grälla. En brunett och en blondin. Den blonda dockan heter Stella. Precis som min dotter. Tänker förstås på Sylvia Plats där jag står och beundrar pappersdockorna. Det är djupa urringningar och ordentliga skåror för brösten. Voluminösa puffärmar. Mönster; blommor, chockrosa hatt, knallgrönt foder. Brunetten har kläder i en mera dämpad färgskala. Beige och brunt med röda detaljer. Rött. Alltid rött. Sylvia älskade rött.
Det som griper mig mest är utkastet till dikten Lady Lazarus från 1962. Handskriven på rosa papper från Smith college. Genom texten lyser maskinskriven text. Det är manuset till romanen Glaskupan som syns genom.
På en av väggarna hänger en grovt tillyxad planka. Det visar sig vara skrivbordsskivan av almträ som tjänade som skrivbord för Sylvia då hon i början av sextiotalet bodde i Court Green i England. Jag står och tittar på plankan som om den vore en karta. Söker bläckfläckar i stället för sjöar, kafferingar i stället för städer.
När klockan är sju är det dags att lämna museet. Jag är ensam i rummet. Viskar: Hej då, Sylvia. Hej då, Sylvia Plats.
Fotnot: Tahvanainens roman Körsbär i snön utkommer hösten 2019 på Schildts & Söderströms och i översättning till finska på Otava. Utställningen ”One Life, Sylvia Plath” pågår fram till den 20 maj 2018.
Inte undra på att ordet vital var hennes favoritord! Jag ser framför mig hur hon stod under stjärnhimlen som täcker det välvda taket i stationsbyggnaden och nöp sig i armen.