Politikens restaurerare?

”Den som vill se paralleller till trumpismen finner dem. Kanske är idén är att testa hur långt man kan nå med ett rakt och förenklat budskap och Harkimo som språkrör av högst personlig retorik. Ett slags elitens sannfinländare.”

Den gamla världen – Europa, men i politisk mening också USA – betraktar yrvaket och (t)rådlöst väljarnas långfinger mot gamla institutioner. Det frågas allt intensivare om partierna kan förändras så att de – och politiken – överlever.

Den ytliga fräschheten till trots är mycket av det ”nya” cykliskt.

Sverige debatterade den trasiga politiken för ungefär fem år sedan. När herrarna bakom ”Liike nyt” upprepade frasen kändes den bekant också i ett kortare perspektiv.

En koll i arkiven – minnets bundsförvant – visar att den första som initierade debatten här hemma var dåvarande partisekreteraren för Samlingspartiet, Taru Tujunen. Hösten 2013 sägs hon inför sin ministergrupp ha utropat att politiken är trasig.

Någon direktimport från Sverige var det inte. Partiet hade beställt en kartläggning av medborgarnas syn på politiken. Svaret var nedslående.

Medborgarna orkar inte längre intressera sig för politik. Partiernas viktiga trygghetskänsla inför val – att man har en viss grundpott av lojala väljare – hade punkterats.

Kartläggarna drog slutsatsen att väljare vill uppleva att de påverkar ett pågående rally. Att vara partilojal är inte lika spännande.

När Taru Tujunen tolkade materialet för sin ministergrupp använde hon bilden att folk i ett tidigare skede hade lämnat den politiska scenen och sökt sig till läktarna.

Nu hade man tagit ett steg längre. Man hade lämnat stadion.

Minskade lojaliteter är naturligtvis inget specifikt för politiken.

Det kan också uttryckas som att marknaden för säsongkort har krympt drastiskt.

Men det säregna på politikens område är att marknadsaktörernas antal är nästan oförändrat över tiden.

Valdeltagandet sviktar – men de som röstar skapar ett nollsummespel mellan partierna, som delar på hundra procent.

När ett parti går upp, går ett annat ned. Det parti som vinner säger sig ha kunnat ”kommunicera sitt budskap”. Förlorarna säger det motsatta.

Det reducerar politiken till kommunikation – av något som i sig inte behöver förändras.

Herrar Harry Harkimo, Mikael Jungner,Tuomas Enbuske – ”och några kvinnor”, som svenska Yles nyhetsredaktör uttryckte det – tangerar fenomenet med sin ”Liike nyt”.

Harkimo – med sin större bredd i kommunikationen: teveprogram, Youtube-aktivitet etc – har än så länge nöjt sig med att peka på det trasiga.

Den generösa mediala exponeringen har inte gett ens elementära svar på nödvändiga hur-frågor.

Ur verktygslådan tar Harkimo en ”dialog där alla kan delta och bli hörda”, och ett letande efter lösningar ”som baserar sig mera på sakkunskap och på Finlands fördel”.

Därtill ska vi ha mindre ideologi och färre gammalmodiga strukturer.

Om det låter bekant kan det bero på att vi på 1990-talet hade en duo som gästspelade med liknande fraser: Risto E.J. Penttilä och Jukka Tarkka.

De blev inte långvariga i politiken.

Det ger i sig inte de etablerade ett bestående övertag över uppstickare.

Dagens attack mot ”eliten” har kanske bättre chanser än den ungfinska duon Penttilä & Tarkka.

Den kommer att kommunicera sin icke-ideologiska politik på digitala arenor. (Men leasade suveränt traditionella medier för sin lansering.)

Och på tal om de Tujunenska läktarna: Vad kännetecknar trion Harkimo, Jungner, Enbuske? De är produkter. Harkimo via ett brett spektrum av kändisskap, Enbuske via stark medial egoexponering och Jungner som evigt pubertal på ett antal ”seriösa” poster som partisekreterare för SDP och vd för Yle.

Jungner är i dag vd för Kreab, Taru Tujunen är för övrigt vd för Ellun kanat – båda företagen moderna, urbana väv av ekonomi, samhällsrelationer och strategisk kommunikation.

Två aktörer som tröttnade på politiken, men definitivt inte på att påverka.

Harkimo är trots hockeykopplingen ingen utpräglad lagspelare. Han Youtube-predikar om hur han kommer att säga som saker är eftersom ”han nu bara är sådan”. Han är inte ideologisk, men ser gärna att den fackliga rörelsen blir pepparproducent.

Den som vill se paralleller till trumpismen finner dem. Kanske är idén är att testa hur långt man kan nå med ett rakt och förenklat budskap och Harkimo som språkrör av högst personlig retorik. Ett slags elitens sannfinländare. Men de har lite rätt också. Partipolitiken glider ur medborgarnas intresse. Till en del för att den är mer komplicerad än tidigare, men också för att den fortfarande ”tölpifieras”.

Att höra den relativt unga Centerpolitikern Antti Kaikkonen upprepa hur 2010-talets ekonomiska djupdykning var den socialdemokratiska finansministern Antti Rinnes fel och hur regeringen Sipilä har ställt allt till rätta är som att ta tidsmaskinen till 1970-talet.

Med Kaikkonen för ögonen är allt modernt.

Ute i världen tar digitala aktörer fram modeller som ska skapa den perfekta väljaren: uppkopplad och potentiellt informerad, med digital access till politikens aktörer och inställd på att vara en del av det snabba nätverk som ersätter de tröga strukturerna med demokratins fulländning: snabbhet och total inkludering, väljare och beslutsfattare i en gemenskap där vem som är vem är en tråkig formalitet.

Besläktad med detta är tanken att politiken inte bara är trasig utan också onödig – eftersom ”Finlands fördel” är allas och därmed avpolitiserad.

Vi kommer att få se världen testa digitala stimulanser, eftersom tekniken har den egenheten att den kommer till användning när den finns.

Men politik kan inte bli en fråga om snabbhet.

Att vara informerad är inte en teknologisk utan en attitydfråga.

”Liike nyt” är en produkt framtagen av produkter. Den blir sannolikt inte en länk på vägen mot en restaurerad demokrati.

I bästa fall kanske den lockar andra till seriösare efterföljd.

”Liike nyt” har i sin första fas lagt den ribban lågt.