1968 – när KRIGET kröpin i våra VARDAGSRUM
Det enda krig som USA:s väpnade styrkor någonsin förlorat. Kanske det är en klyscha, men så säger man om Vietnamkriget som slutade 1975 med Nordvietnams och FNL-gerillans seger.
Vietnams frihetskrig mot de franska kolonialherrarna som inleddes 1945 skulle pågå i nästan 30 år och fortsätta ytterligare något år efter en kort paus.
1955 lämnade Frankrike Vietnam med svansen mellan benen. Fred slöts som delade landet i kommunistiska Nordvietnam och kapitalistiska Sydvietnam. Länderna skulle förenas efter allmänna val.
Det blev aldrig något val. Sydvietnams diktator Ngo Dinh Diem fruktade att den nordvietnamesiska kommunistledaren Ho Chi Minh skulle vinna och meddelade att Sydvietnam drar sig ur den planerade samgången mellan länderna.
I slutet av 1950-talet bröt nya strider ut. Nordvietnam och den kommunistiska FNL-gerillan gick till attack. USA förkunnade att om Sydvietnam faller kommer också grannländerna Laos och Kambodja att bli kommunistiska vilket man inte tilllåter.
1961 hade USA 1 500 soldater i Vietnam. Ett år senare var de 10 000 och 1968 hade USA över en halv miljon man i landet.
President Lyndon Johnson utvidgade krigsinsatserna som motåtgärd mot att nordvietnamesiska kanonbåtar öppnat eld mot ett amerikanskt krigsfartyg på Tonkinbukten i augusti 1964. Pentagonpappren som publicerades 1971 visade att Tonkinbuktsintermezzot aldrig ägt rum utan var ett amerikanskt falsifikat för att motivera kriget.
I takt med att allt fler amerikaner sändes till Vietnam, och att många av dem kom hem i kistor, ökade protesterna mot kriget över hela världen.
Napalm och växtgifter
USA öste bomber över Nordvietnam, man använde napalm och växtgifter. Den förhatliga diktatorn Diem störtades och ersattes av en ny diktator, men ingenting hjälpte.
I februari 1968 gick FNL och Nordvietnam till offensiv. Ett FNLkommando lyckades tränga sig in på den amerikanska ambassaden i
Sydvietnams huvudstad Saigon. Också om FNL led svåra förluster under denna så kallade Têtoffensiv så visade den att FNL kunde räkna med stöd och support i hela landet.
Amerikanska trupper mötte motstånd överallt och svarade med att betrakta alla civila som presumtiva fiender. I byn Song My dödade amerikanska trupper över 400 bybor i en massaker i mars 1968.
Vietnamkriget blev dessa år en del av vardagen, kriget kom alla kvällar till hemmen när det var nyhetsdags. USA skulle lära sig läxan och i sina fortsatta krig inte tillåta reportrar vid fronten annat än under mycket övervakade förhållanden. Men från Vietnam sände tv-bolagen dagliga inslag med bilder på döda, brända och lemlästade.
Över hela Europa och USA samlades aktivister till demonstrationer mot kriget. I detta skede hade redan 40 000 amerikaner stupat. I november 1969 marscherade 500 000 krigsmotståndare i Washington för att kräva att USA drar hem sina trupper. Då var den amerikanska styrkan som störst med 540 000 man.
125 000 unga män som ville undvika att sändas till fronten valde att desertera och flytta utomlands, främst till Kanada. Jimmy Carter benådade dem då han tillträdde som president 1976. Hälften återvände.
Även om fredsförhandlingar inleddes i Paris 1969 utvidgade den nyvalde presidenten Richard Nixon kriget också till Laos och Kambodja. Nixons vallöfte var att ”vietnamisera” kriget. Amerikanska trupper skulle dras hem efter att de skolat upp sydvietnamesiska ersättare.
Planen fungerade illa för att sydvietnamesernas stridsmoral var så låg. 1973 slöts ett fredsavtal som byggde på två suveräna stater, men FNL och Nordvietnam som kände segervittring hade inga planer på att lägga ner vapnen. I takt med att amerikanerna åkte hem avancerade kommunisterna söderut så att man på valborgsmässoafton 1975 intog Saigon.
Från Vietnam sände tv-bolagen dagliga inslag med bilder på döda, brända och lemlästade. USA lärde sig läxan.