Lyriker är hon alltigenom

”Glöm var jag är född”, skriver Jila Mossaed, ”jag har också glömt platsen”. Bättre att utgå från att denna poesi helt enkelt gestaltar det existentiella.

Vill tillbaka till den ordlösa tiden till tystnadens trädgård vill inte kunna så många ord bära dem

Vill inte bli förstådd inte försöka förstå

Jag är försvunnen på stadens gator Kan inget alfabet inget språk

I en bottenlös hiss såg jag spegeln som visade själens sprickor

Jag passerade fem kontinenter I en åker på en skyskrapa plockade jag ett gräs som förgiftar alla framtida profeter

Vad jag saknades här Bokförlaget Lejd

■ För varje diktsamling röner Jila Mossaed, född i Teheran och sedan 1986 bosatt i Sverige, allt större respekt. Det handlar nog både om att poeten blivit stilistiskt säkrare – bättre på att både hålla tillbaka och ladda sina dikter – och på att läsarna fått syn på och tagit till sig Mossaeds på en gång känslomättade och omsorgsfullt utformade register.

Mossaeds sjunde diktsamling, Vad jag saknades här är på ett vis vi blivit bekanta med upplagd i en sorts tyst pulserande tablåer, ibland drömskt allegoriska, ibland rakare; genomgående med personlig insats i vart allvarsamt ord. Landet Mossaed lämnade för mer än trettio år sedan ger sig emellanåt till känna i flyktiga men smärtande minnessjok: där finns både ruiner och prakt, tillhörighet och obevekligt avsked. Poetens mor återkommer i mångtydiga roller.

Man tvekar dock att applicera den slitna etiketten exilpoet på Mossaed; även om man aldrig kan bortse från hennes personliga bakgrund och inte heller ska negligera dikternas så att säga välkända exilerfarenheter, kan det också finnas en risk för begränsning om man tänker för mycket på denna aspekt. ”Glöm var jag är född”, skriver Mossaed, ”jag har också glömt platsen”. Bättre att utgå från att denna poesi helt enkelt gestaltar det existentiella.

Klyvnad eller brist

Mossaeds formspråk känns numera självklart: metriskt fria (bara då och då varsamt bundna) men grafiskt känsligt anlagda dikter som nästan alltid håller sig inom en sida. Lyriker är hon alltigenom, om än med ögonblick av saklighet, och någon gång blir det kanske en smäktande bild för mycket (”längtans mjuka sammet”), men för att läsa dikterna på deras egna villkor måste också den ställvis höga tonen medtas.

Motiviskt och sceniskt kan Mossaeds poesi ge ett lite rapsodiskt intryck: många olika slags rum vevas fram. Ändå hålls väven samman av poetens röst. Och av återkommande teman.

Ett sådant rör olika slag av klyvnad eller brist: ting faller itu, rum saknar tak, regn upplöser det skrivna, skuggor söker sina kroppar. Klyvnaden går också genom jaget: i en skrämmande överblick visar sig jaget som fle- ra varelser, i skilda aktiviteter och åldrar: ”Vissa liknar mig inte alls / ibland minns de mig inte längre”.

En annan brännande faktor är att något, kanske det viktigaste, är förborgat eller maskerat. Ett sammanhang, ett svar, kanske en dikt – det växlar. Mossaeds subjekt tar till orda i zoner där detta förborgade skymtar eller försvunnit, där hindret eller saknaden understryks, oftast i symboliska konstellationer, men däremellan också i strofer som inte alls behöver tydas: ”Sitter i ett litet rum / i Norden / väntar på ljuset // Det är mitten av november”. Och till denna omedelbara diktion kan adderas:

Jag tycker om det här Nej:et: det andas både beredskap för omprövning och viljestyrka, en auktoritet i nuet. Det mesta i Vad jag saknades här rör sig i en betryckt och oviss atmosfär; inte minst avdelningen med bilder från länder härjade av förtryck och krig är mörk. Men det finns också lättnad – och kanske kan den sägas existera redan i friheten (och kravet) att skildra, urskilja, likna vid. Kanske också i den nogsamt ventilerade vreden i vissa dikter, till exempel denna: