Den visionäre barriärraseraren Bernstein
Radions symfoniorkester i Musikhuset 11.5. Dirigent: James Gaffigan. Solister: Elina Vähälä, violin, Jenny Carlstedt, mezzosopran. Bernstein.
Den ultramångsidige Leonard Bernsteins betydelse inom 1900-talets musikliv kan inte överskattas och att, som Osmo Tapio Räihälä i sin programbladspresentation, utnämna honom till århundradets röst känns inte alls överdrivet. Få har haft en sådan inverkan på den breda allmänhetens relation till klassisk musik och få har som han agerat brobyggare mellan stilar och uttrycksmedel.
Och den som befarade att Bernsteins 100-årsjubileum skulle bjuda på enbart de kändaste hitarna har åtminstone hittills kunnat dra en lättnadens suck. Så bjöd även RSO:s fredagsprogram på en lämplig mix av bekanta och mindre bekanta tongångar och visst var det skoj att höra det genomgedigna genombrottsverket, första symfonin (Jeremiah), för andra gången inom ett par veckor.
RSO kan självfallet inte mäta sig med Wienfilharmonikerna vad rent och skärt klangligt välljud beträffar, men vad dito märg och pregnans anbelangar kom man inte det minsta efter. När Jenny Carlstedts tolkning av Lamentation-finalens korta men desto mer krävande mezzoparti var mäkta uttrycksfull utan att för den skull tumma på den vokala skönheten framstod symfoniläsningen som högst tillfredsställande.
Elektrifierande danser
Mitten av 1950-talet var en veritabel kreativ guldålder för den ännu inte 40 år fyllda tonsättaren Bernstein, som med oförglömligt ikoniska verk som operetten Candide, musikalen West Side Story och filmmusiken till On the Waterfront inte tycktes kunna ta ett steg fel.
Riktigt lika känd är inte violinkonserten – Serenade (after Plato’s Symposium) – från 1954, skriven för stråkar, slagverk och harpa. Den är de facto dock ett av Bernsteins starkaste verk i sin välavvägda mix av expressiva och lyriska element och Elina Vähälä gjorde den med all den klangliga sötma och uttrycksmässiga intensitet vi är vana att vänta oss av henne.
I de Symfoniska danserna från West Side Story kommer sedan den briljante stilsyntetikern och visionäre barriärraseraren Bernstein till tals på ett sätt som inte lämnar något övrigt kvar att önska. Populärmusik, jazz, latinamerikanska och konstmusikaliska tongångar sammansmälts här till en unik legering, som endast det mest förhärdade hjärta kan motstå.
Bernsteins landsman James Gaffigan – som för ett par veckor sedan tvingades inhibera sin RSO-konsert, men nu tog skadan igen när han hoppade in i Leonard Slatkins ställe – eldade på duktigt under pannan och de symfoniska danserna var minst sagt elektrifierande.
RSO-musikerna tycktes trivas bra med sin energiske domptör, vars podiekoreografi stundtals närmade sig Bernsteins egen, och som aningen överflödig men nog så festlig avslutande guldkant på det hela serverades vi den oemotståndligt medryckande Candideuvertyren.
RSO-musikerna tycktes trivas bra med sin energiske domptör, vars podiekoreografi stundtals närmade sig Bernsteins egen.