Världens största magkänsla
Vita husets överlägset största problem handlar om hur man ska informera en president som inte kan, inte vill, inte orkar läsa något. Tapani Ritamäki har läst Michael Wolffs insiderhistoria Fire and Fury.
● Välkommen Mr Chance var en amerikansk komedi regisserad av Hal Ashby, och en gång en stor filmhit. En enkel och förvirrad trädgårdsmästare blir av en slump rådgivare åt presidenten som nickar eftertänksamt när han får höra att det efter vinter blir vår och sommar och allt då börjar växa igen. Filmen slutar i en scen där politiska tungviktare gör upp strategin för att se till att den vise trädgårdsmästaren blir vald till USA:s president.
Ha, ha. Visst var det kul och Ronald Reagans image låg ju inte milsvitt från dumklokheten hos Mr Chance, men när man läser Michael Wolffs insiderhistoria (Fire and Fury) från Vita huset känns Ashbys film som inte alls tillräckligt dystopisk, och alldeles för godmodig.
Wolff målar upp en bild av presidentstaben som okunnig, aggressiv, intrigerande. Trump själv är en person som gärna håller med senaste talare (och lobbare), vilket resulterar i en intrikat besökslista för Ovala rummet – på den listan försöker alla hamna längst ner.
Chefsstrategen Steve Bannon jobbar dygnet runt men lider av att han inte vet hur man använder en dator, och dessutom ”liknar en uteliggare”. Presidenten uppmanar honom att duscha oftare. Presidentsvågern Jared Kushner är fåfäng och köper en hel tidning för att bli populär bland New York-intellektuella (vilket naturligtvis misslyckas). Reince Priebus är så kort att han nästan ser ut som en dvärg. Hälsoministern Tom Price är en mumlare och vicepresidenten Mike Pence en totalt karaktärslös ja-sägare. Gary Cohn som värvats från en chefsposition på Goldman Sachs sprider ett mejl där han ger sin syn på situationen: ”Det är värre än du kan föreställa dig. En idiot omgiven av clowner. Trump vägrar läsa något alls – inte ens en sida långa memos, inte korta policy-papers, ingenting. Möten med världsledare blir avbrutna för att han känner sig uttråkad, stiger upp och går.”
Vita husets överlägset största problem, enligt Wolff, handlar om hur man ska informera en president som inte kan, inte vill, inte orkar läsa något. En president som struntar i analyser och siffror och statistik, en president som anser sig veta allt och därför inte behöver undervisas av några ”professorer”.
Trump älskar generaler, men inte deras långtråkiga föreläsande. Generallöjtnanten McMaster blir kallad till intervju för posten som nationell säkerhetsrådgivare när Michael Flynn fått gå. Efter intervjun konstaterar Trump: ”That guy bores the shit out of me.” På grund av Kushners envishet får McMaster en andra chans och kommer då utan uniform. ”Han ser ju ut som en ölförsäljare” tycker Trump men anställer McMaster på villkor att han aldrig mer behöver se honom.
När Trump suttit som president i tio veckor inträffar en attack med kemiska vapen i Syrien. USA måste reagera men ingen har en aning om presidentens utrikespolitiska linje: är han för isolationism (à la Bannon) eller är han en hök? Vet han ens skillnaden? Trump saknar all utrikespolitisk erfarenhet men hatar att ”undervisas av experter” eftersom han då känner sig manipulerad. Syrienkrisen blev alltså en kris på flera plan. Trump får sitta på ändlösa möten och än en gång lyssna på McMasters trista detaljredogörelser. När han till slut visas bilder på skadade syriska barn bestämmer han sig för att USA ska genomföra den Tomahawkattack som generalerna kräver.
En liknande humanistisk reflex ger han uttryck för när han under förhandlingarna om skrotning av Obamacare utbrister: ”Varför kan inte den allmänna sjukvården (Medicare) bara omfatta alla människor?”
Nej, Michael Wolff får nog inte tillträde till Vita huset fler gånger. Fast å andra sidan, ingen risk för att presidenten skulle ha orkat läsa boken.