1 200 euro nu eller 130 000 om 70 år – vad väljer du?

En euro i morgon är mindre värd än en euro i dag, och detta är åtminstone en delförklaring till samhällets kortsiktighet, skriver Fredrik Sonck.

Varför fungerar samhället så kortsiktigt? Vi känner alla till situationen. Forskare varnar för ett miljöproblem, en folksjukdom eller någon form av social utslagning. Om utsläppen tas om hand genast, om man satsar på förebyggande vård eller om skolpersonalen har rätt resurser att sätta in i tid, så kan man för en billig peng undvika mångdubbelt större kostnader i framtiden.

Samtidigt är det ofta just dessa anslag som saknas eller skärs bort. Intuitivt kan kortsiktigheten te sig helt irrationell.

Men som vanligt får man påminna sig om de ekonomiska mekanismer som styr världen kan vara oförnuftiga utan att för den sakens skull vara irrationella. Och det vi ofta glömmer är den ekonomiska grundlag som säger att en euro i morgon faktiskt inte är lika mycket värd som en euro i dag.

Och nej, jag talar inte om inflation. Också om vi tänker oss att inflationen är noll skulle de allra flesta av oss hellre välja 100 euro i handen i dag än 110 euro om tio år. Någon skulle kanske vara beredda att vänta för 200 euro, många skulle göra det för 2 000.

Priset för denna väntan är vad vi kunde kalla ränta. Men pengarna behöver förstås inte ligga och mögla på ett bankonto, då andra investeringar kan förränta sig betydligt bättre i form av hyror, avkastning eller värdestegring. Historiskt sett är medelavkastningen för de företag som finns noterade på världens börser sisådär 6-8 procent, årligen.

Och detta är kapitalismens kungsmekanism: att den som varje år återinvesterar sin avkastning småningom får en snöbollseffekt, det som kallas räntapå-ränta.

Vid en första anblick ter sig detta inte så dramatiskt. Den som investerar 100 euro till ränta på 10 procent, kommer efter ett år att ha 110 euro, efter 2 år 121 euro (där den sista euron är räntan på räntan) och efter 3 år 133,10 euro. Det går långsamt i början men ha tålamod – om 97 år kommer ditt kapital att uppgå till 1 035 358 euro.

Tio procents årlig avkastning är förvisso inte realistiskt. Men poängen är att långa tidsperioder har en brutal effekt. Den som oroar sig över att ens nyfödda barn inte ska ha något att leva för som pensionär kan lägga det första årets barnbidrag i en global aktieindexfond, glömma bort den – och till ungens 70 års dag kvittera ut ungefär 130 000 euro (givet mer rimliga 7 procents årlig avkastning).

Nå, poängen här är inte att ge investeringstips, utan att påminna om att samma matematik också fungerar baklänges. Visst, den är förenklad: marknader är volatila och den historiska medelavkastningen garanterar inte den framtida (som bankerna brukar helgardera sin marknadsföring). Men ur marknadssynpunkt kunde man säga att valet mellan 1 200 euro i dag och 130 000 euro om 70 år är hugget som stucket.

Så då någon säger att kostnaderna för en miljöförsummelse blir 100 miljarder om hundra år, motsvarar det i dag bara lite mer än en tusendel av den summan, drygt 100 miljoner. Och om dagskostnaden för att rätta till problemen ligger på 200 miljoner euro, så är det i strikt ekonomisk-matematisk mening rationellt att prokrastinera.

Den här djävulska dynamiken är förstås i ingen naturlag. Ekonomi är något i grunden mänskligt, och att värden och kostnader som ligger 100 år in i framtiden antar abnorma proportioner har, tänker jag, att göra med att människolivet är så förtvivlat kort. Ofta brukar vi skälla på den så kallade kvartalsekonomin när det gäller bristen på framförhållning. Men nästan lika tokigt kan det vara att långsiktighet i den ekonomiska praktiken alltför ofta innebär tidsperioder på 5 till 20 år. I relation till i synnerhet många miljöfrågor är det en mycket kort tidshorisont.

”Som vanligt får man påminna sig om de ekonomiska mekanismer som styr världen kan vara oförnuftiga utan att för den sakens skull vara irrationella.”