Ett helt oförutsägbart spektakel
Malin Slotte vänder och vrider på Eurovisionsresultatet och försöker förstå varför det gick som det gick.
Det finns ett mönster i hur Eurovisionsveckan genomlevs (-lids skulle väl en del säga) varje år. Veckan kulminerar i den långa rafflande poänggivningen i slutet av finalkvällen och bjuder ibland på en förutsägbar promenadseger, andra gånger på en riktig nagelbitare där Europa ger prov på smakpreferenser så man knappt tror sina ögon.
Så var det i lördags, och det var rysligt bra tv (som tv-produktion var årets sändningar däremot högst mediokra med småsega pausnummer och mellanakter), samtidigt som man satt och undrade om man missat något. Om man var helt i otakt med tiden och resten av världen.
När juryrösterna avgetts var Österrikes gospellåt i ledning – vem hade kunnat ana det? Stabilt bidrag visst, men noll Eurovisionsmässig wow-faktor, snarare smågrått och präktigt, men Europas expertjuryer gick tydligen i gång på detta. En isande bävan infann sig: skulle Österrike faktiskt gå och vinna? Och skulle man alls ha lust att se detta spektakel längre efter det?
Men så kom tittarrösterna och skapade turbulens i resultattabellen. Det var som om varelser från en helt annat planet hade röstat. Sveriges moderna popbidrag som var juryernas tvåa var ett av de länder som fick allra minst poäng av tittarna, till och med mindre än Finlands shownummer, vilket är att betrakta som en sensation.
Det är en galen värld. Det verkar omöjligt att förutse resultatet i denna tävling. Att tippa hur det går handlar om att försöka förstå den värld som omger en, att dela dess preferenser, synkronisera smaker. Det gäller att försöka förstå vad som går hem, med sig själv som måttstock. Var finns kickarna, vad är det man tänder på?
Österrikes tredjeplacering fick min värld att skälva. Albaniens rockbidrag på elfte plats likaså. Och den norska spelevinken som varit en lågoddsare och potentiell vinnarkandidat blev bara femtonde – vad hände där? De danska vikingarna klättrade däremot upp till en niondeplats – och där någonstans känner jag att jag åter är uppkopplad, de hade trots allt något, fin stämsång.
För mig var dessa de största överraskningarna i årets resultatlista.
Men samtidigt, även om denna förvirring hör till varje år när resultatet presenteras, är det ändå glädjande hur ofta det reder upp sig i toppen. Vanligen vinner nämligen ”rätt” bidrag. Så var det i år, liksom i fjol, liksom när Ukraina vann året före (ja, där håller inte alla med minsann) – vi får gå tillbaka till den danska segern 2013 för att det ska börja skava. Det är glädjande att segern ofta går till bidrag som på något sätt sticker ut och har något extra. Israels Netta Barzilai var verkligen en stor personlighet med ett framträdande vi inte sett förr på en Eurovisionsscen. Hur stagnerad hade inte tävlingen känts om vadslagningsbolagens favorit Cypern med sin typiska Eurovisionsetnopop gått och vunnit – nu blev det i stället en välförtjänt andraplacering.
Finlands Saara Aalto kom nästsist i finalen (och tog sig vidare med darr på ribban som tia i sin semifinal). Nu är frågan hur Yle tänker fixa nästa års uttagning? Förhoppningsvis fortsätter man på inslagen väg med en specialinbjuden artist. Konceptet har potential och bör inte skrotas efter första försöket – årets finalplats är ett tecken på det. Det största problemet med bidraget var kvaliteten på låten – satsa på något annat än daterad dussinvara nästa år. Lämpliga artister finns det gott om i landet, det gäller bara att få någon att vilja ställa upp med den risk det innebär för karriären på hemmaplan.
Till sist: Israel är förstås ingen okontroversiell vinnare. Det politiskt problematiska med att landet står som nästa års värd kommer att diskuteras. Men beträffande Eurovision som tävling är det det bästa bidraget som ska vinna, annars kan vi lägga ner. Och i år var det Israel, tyckte Europas tv-tittare och jag med dem. Det kan kanske till och med ses som ett tecken på att tävlingen inte är så politisk som den ofta kritiseras för att vara?