Väljares rätt att veta

Med ett knappt år till riksdagsvalet blir intresset för hurudan följande regering kan tänkas bli allt tydligare. Kan valresultatet och den regering som ska bildas efter det överraska?

Professor Åsa von Schoultz har ofta, senast i HBL 14.5, kritiserat det faktum att partierna före riksdagsvalet inte avslöjar för väljarna vilka andra partier de vill regera ihop med efter valet. Vi ger som väljare vår röst åt ett parti och en person. Det påverkar riksdagens sammansättning men syns sällan direkt i hurudan regering vi får. von Schoultz har fullständigt rätt i att det skapar en otydlighet mellan den politik väljarna stöder och den politik vi får. Det förklarar också varför de finländska väljarna inte tror på sina politiska påverkningsmöjligheter på samma sätt som i till exempel resten av Norden.

För tillfället har vi en ideologiskt renodlad regering med tre borgerliga partier, av vilka två är klart värdekonservativa. von Schoultz påpekar att regeringen Sipiläs politik har väckt en hel del motstånd, och om det syns i valresultatet, borde det även synas i nästa regering. En vänsterregering med SDP, De gröna, Vänsterförbundet och något parti till, skulle om SDP blir det största partiet innebära en helt annan politik än vi nu har upplevt. Åsa von Schoultz påpekar att det skulle återinföra politiken i politiken.

Även om politiken i dag på ytan påverkas av mycket annat än inställningen till ekonomisk politik, ägande, den offentliga sektorns roll och skattepolitiken är de frågorna fortfarande på många sätt grundläggande.

Riksdagsvalen 2011 och 2015 präglades i hög grad av Sannfinländarna, som med sina valsegrar skakade om politiken ordentligt. Med ett nytt, stort parti uppstod alldeles nya konstellationer som regeringsbildaren måste ta hänsyn till i sina försök att skapa en majoritetsregering.

2011 stannade Sannfinländarna utanför regeringen, vilket resulterade i en ideologiskt väldigt bred sexpartiregering, som sedan decimerades till en fyrpartiregering när valet 2015 närmade sig. Efter valet 2015 begåvades vi med den borgerliga, värdekonservativa trepartiregeringen med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet under statsminister Juha Sipiläs ledning. Det avgörande är förstås vilket parti som blir störst. Det partiet får första tjing på att bilda regering och bli statsministerparti.

Nu när Sannfinländarna har splittrats verkar vi ha två stora partier, Samlingspartiet och SDP med ett stöd kring 20 procent, tätt följda av två ganska stora, Centern och De gröna, med ett stöd kring 15 procent. Det gamla mönstret med tre stora av vilka ett finns i opposition stämmer alltså inte med den här konstellationen.

I de två senaste mätningarna är Samlingspartiet och SDP jämstarka och de tävlar alltså om första plats. I Yles och Taloustutkimus mätning var Samlingspartiet störst, i Helsingin Sanomats och Kantar TNS senaste mätning var SDP störst, men skillnaderna är små och ligger i båda fallen inom felmarginalen.

Om SDP blir störst, om De grönas medvind håller i sig och också Vänsterförbundet klarar sig bra, finns det åtminstone teoretiska möjligheter för den regeringssammansättning som Åsa von Schoultz nämner. Det vore i så fall historiskt. I Finland har koalitionsregeringar över mittgränsen varit det vanliga. Det har skapat en kontinuitet, men också de otydlighetsproblem von Schoultz nämner.

I det här skedet handlar det bara om spekulationer som alltid kan viftas bort. Samtidigt är det viktigt att väljarna ser olika möjligheter och kräver en större öppenhet om vilka partiernas regeringsalternativ är. Det är nämligen politisk konsumentupplysning.