Drongon är en riktig luring
Ibland hamnar jag i de mest fantastiska tv-program – och då menar jag inte serier på Netflix eller HBO. Nej, den här gången var det ett helt vanligt naturprogram, gjort någonstans i de engelskspråkiga delarna av världen, tror till och med att det var en repris.
Du kanske också har sett det? Det handlar om hur djuren kommunicerar med varandra. Det gavs det ena exemplet på det andra, men den jag fastnade för var en klykstjärtad drongo.
I Kalahariöknen där det är knepigt att hitta mat gäller det att äta hellre än att ätas. Surikaterna som letar mat med nosen i backen behöver därför hjälp att bli varnade när något för dem farligt rovdjur dyker upp, det kan vara en orm eller något annat rovdjur.
Drongon är surikaternas räddning. Drongon varnar nämligen när ett hotfullt djur närmar sig och surikaterna kan fly, eller helt enkelt hålla bättre uppsikt.
Men, den lilla svarta fågeln är samtidigt en bedragare. En lurig sådan (finns det bedragare som inte är luriga?)! Ibland varnar den bara för att få i väg surikaterna och sedan flyger den ner och norpar åt sig det som surikaten höll på att inmundiga.
Men inte nog med det. Eftersom surikaterna efter ett tag genomskådar drongon så fungerar inte bedrägeriet.
Det blir en sådan där ”vargen kommer”-effekt. Men då har drongon i stället lärt sig 30 andra djurs varningsläten och utstöter något av dem i stället och det skall en otroligt språkskicklig surikat för att behålla lugnet i den situationen.
Det gavs en hel massa andra exempel också. Hästar som känner igen sina vänner, upp till 30 stycken kan de känna igen, elefanterna kan känna igen ännu fler. Markattor kan signalera vilken typ av djur som hotar dem så att kompisarna kan ta skydd på rätt ställen.
Delfinerna har alla olika namn, som de kan presentera sig med och ropa på varandra.
Den svartstrupiga honungsgöken leder massajerna till bisamhällen och får som tack för guidningen dela några vaxkakor med massajerna.
Det var verkligen helt fascinerande – och förmodligen är det här bara början på något mycket större när det gäller djurens kommunikation. Snart börjar jag tro att de enda som inte kan kommunicera på ett vettigt sätt är vi människor!