Nyfinlandisering måste undvikas genom kritisk forskning och nya spelregler

FINLANDISERING I intervjun med mig (HBL 6.5) framförde jag åsikter om finlandiseringen, relationerna mellan Finland och Ryssland samt om den bortgångna Rysslandforskaren Karen Dawishas forskning om Putins kleptokrati. Hennes forskning aktualiserades då jag skrev min bok ”Yhdessä vai erikseen” (2016) som behandlade Finlands och Sveriges säkerhetspolitik.

I samband med intervjun i HBL kommenterade Utrikespolitiska institutets direktör Teija Tiilikainen min syn i denna fråga genom att framföra av allt att döma UPI:s officiella åsikt om att mina åsikter i denna fråga ”saknar förståelse”.

Detta är bekymmersamt eftersom Dawishas forskning som utgjorde en del av kärnan i intervjun verkligen förtjänar en ”bredare förståelse” i synnerhet i Finland.

Den långvarige ryske diplomaten Juri Derjabin, som skötte relationerna länderna emellan, konstaterade i oktober 2012 i Helsingin Sanomat (HS) att ”finlandiseringen var som ett skidspår i båda riktningar. Många finländare använde Kreml-kortet till sin egen fördel.”

Man måste fråga sig om de före detta statsministrarna Paavo Lipponen och Esko Aho använt Kreml-kortet till sin egen och Kremls fördel. Dessa båda kan inte anses vara ”vanliga medborgare” eftersom de har erhållit sina uppgifter tack vare sina meriter som politiker.

I HBL-intervjun framfördes en oro över att finlandiseringen håller på att åter- vända. Finlandiseringen kräver sakkunskap angående vår samtidshistoria. Under detta århundrade har det klart framgått att en diskussion om bland annat ”Tiitinens lista” har varit mycket svår.

Sålunda är det inte överraskande att Tiilikainen rentvår våra tidigare statsministrars beteende att arbeta som konsulter för ryska strategiska företag. Dawisha anser i sin forskning att motsvarande konsultuppdrag utgör en form av korruption.

Då kriget i Georgien 2008 hade avslutats underströk Lipponen att han med sitt uppdrag som konsult ville bygga en bro mellan Ryssland och EU. Tanken är i sig konstruktiv som ett politiskt projekt, men det bör beaktas att Gazprom är ett statsbolag som används för att stärka ryska geopolitiska intressen.

Då Aho utnämndes till Rysslands största och statliga Sberbanks förvaltningsråd (2016), som numera finns med på listan över sanktionerade ryska företag, ifrågasattes hans lämplighet för uppdraget. Bankens representanter refererade då till hans tidigare offentliga uppdrag inom statsförvaltningen vilka ansågs vara me- riterande. Den 19 mars 2016 skrev HS i sin ledare ”att Aho skulle sköta förbindelserna ända till presidentnivå”. Tidningen ansåg att näringslivet under Ahos ledning ”förverkligade näringslivets informellt idkade diplomati för att balansera upp västmakternas strikta sanktionspolitik mot Ryssland”.

Tiilikainens syn, det vill säga att den finländska debattkulturen ”tvärtom” frigjordes efter ockupationen av Krim, låter främmande. Den ryska politiken är förknippad med både korruption och spionverksamhet vilket framgår av de nu pågående Ryssland-undersökningarna i USA. Dawishas verk är sålunda ett dystert dokument.

President J.K. Paasikivi, som alltid kallade Sovjetunionen för Ryssland, varnade en gång i tiden för politiska och ekonomiska problem som kan uppstå i för nära samarbete med Ryssland.

Man bör vara försiktig med att förena Finlands Rysslandpolitik med våra relationer till Tyskland, vilket Lipponen vid sidan om Tiilikainen önskat eftersom risken är stor för att bilden av Gazproms intentioner förskönas.

Den finska och tyska inställningen till Gazproms gasledningsprojekt bör beaktas i ett bredare samband eftersom det finns divergerande åsikter bland Östersjöstaterna om gasledningen.

Utrikespolitiska institutet måste hållas utanför politiska intriger.