Aningen ljummet mjölkkaffe
Koreografen Sonya Lindfors fortsätter utforska svarthet i verket Cosmic latte som rör sig mellan nutidsdans och teater.
DANS Cosmic latte. Koncept och regi: Sonya Lindfors. Arbetsgrupp: Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg, Geoffrey Erista, Sonya Lindfors, Erno Aaltonen, Jussi Matikainen, Sanna Levo, Esete Sutinen. Rum- och ljusassistent: Sofia Pallillo. Text: Arbetsgruppen. På scenen: Masomi, Iduozee, Sjöberg, Erista, Lindfors. Premiär på Zodiak 15.5.
Beige är universums genomsnittliga färg, enligt en grupp astronomer vid Johns Hopkins universitet. Färgen heter Cosmic latte. Den hänvisar inte till mänsklighetens genomsnittliga hudfärg, men det är så koreografen Sonya Lindfors valt att använda begreppet. Dansverket Cosmic latte är tredje delen i hennes serie verk som behandlar svarthet.
På scenen finns dansare med olika hudfärg, från svart till vit – med det vita i klar minoritet. Alla klädda i beige, badande i ett beige ljus. När man häller mjölk i kaffe, vad händer då? Upplöses kaffet i mjölken, eller mjölken i kaffet? Var tar kaffet slut och var börjar mjölken?
Det grubblar en av dansarna på i slutet av föreställningen som – i alla fall enligt programbladet – behandlar en utopisk framtid där svart och vitt inte längre är varandras motsatser, utan sammanblandade. Afrofuturism, ett begrepp lanserat av Mark Dery år 1993, erbjuder en ram för radikala framtidsdrömmar om en tid då alla får vara med. Filosofin omdefinierar svarthet och svart identitet och föreställer sig ett förflutet och en framtid utan förtryck.
Cosmic latte utger sig för att ta avstamp i detta, men framtidsvisioneringen förblir främst på en ironisk och humoristisk nivå, vilket känns lite snopet. Verket kunde vara mer vågat, mer visionärt. De skickliga dansarna Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg, Geoffrey Erista och Lindfors själv imponerar starkt med sitt uttryck, och stundvis är koreografin njutbart överraskande och kraftfull. Som helhet är föreställningen ändå rätt ojämn och lös i kanterna.
Teater och dans
I början kurar tre gestalter ihop sig på det beiga golvet: en har en rymdaktig guldhuvudbonad, en annan en beduinturban, den tredje har blonda rastaflätor, svart hatt och är insvept i ett orange tyg med afrikanska mönster. Lindfors leker med stereotyper, blandar ihop dem. Dansarna utstöter gutturala ljud som förstärks och förvrängs och man får intrycket av en kläckningsprocess: de pressar sig genom ett skal tills de står på två ben. Tidens begynnelse, och sedan in i framtiden. Men vad finns där?
Föreställningen rör sig i något slags tidlöst mellantillstånd där allt kan hända. Ena stunden är det pantomimgrillparty år 3018, nästa stiger Lindfors fram som koreografen i en meta-scen där hon kommenterar föreställningen (och bland annat förklarar det stora skumgummipekfingrets symbolism – är det en funge- rande symbol om den måste förklaras?) och instruerar publiken att fatta varandras händer och sjunga We are family.
Det är underhållande men aningen förvirrande, eftersom det lite känns som om hon skämtar bort alltsammans. En scen i samma kategori, och som är mera teater än dans – hela verket är de facto både och – är den där dansarna sjunger (låtsas sjunga) soulklassikern A change is gonna come av Sam Cooke med överdrivet patos. Låten tar aldrig slut utan övergår i olidlig kissnödighet. Lindfors skämtar friskt med ett allvarligt tema, men sedan förr vet vi att det bottnar i en verklig vilja till förändring, till att skaka om förtryckande strukturer.
Det som fungerar bäst är de längre koreografierna till häftig elektronisk musik och de stillsamma och ömma duetterna. Här finns en kraft och en sårbarhet som berör och känns genuin.