Kampen om utrymme i trafiken
Min senaste krönika om vissa bilisters brist på respekt gentemot cyklister fick en hel del positiv respons – men också en del kritik.
Cykelvägen korsar en trafikrondell. Jag saktar in till krypfart. Vet hur det här brukar gå till.
Ändå: en bil svänger in framför mig. Jag panikbromsar. Föraren panikbromsar. Bilen slocknar. Mannens uppsyn vittnar om förvåning och chock. Han vet att han borde ha sett efter.
Det här skedde samma dag som min senaste krönika (23.4) om män som hatar cyklister och det komplicerade förhållandet mellan cyklister och bilister i trafiken. Cirka 200 meter hemifrån.
Jag fick en hel del positiv respons för krönikan, där jag främst ville lyfta fram den uppenbara bristen på respekt som många bilister visar gentemot cyklister. Tack. Jag fick också en del kritik.
Kritiken riktade sig endast mot en punkt: jag skrev att det ofta är tryggare att använda körbanan. Vilket det ofta är. Av många orsaker. Det är farligt att i hög fart navigera bland fotgängare, barn, pensionärer, hästar och hundar på de kombinerade lättrafiklederna. Det är också ett problem att många bilister inte förstår att se upp för cyklister som kommer längs med lättrafiksleden. I praktiken innebär det att som cyklist måste man stanna varje gång cykelvägen korsar en bilväg – också i de fall där bilisten har väjningsplikt (exempelvis i trafikrondeller, som i det ovannämnda exemplet). Hastighetsbegränsning, säger någon? Situationshastighet? Det kan fungera inne i Helsingfors centrum, men det fungerar inte alls för dem som vill cykla för att få motion eller träning – eller har längre väg än 2 km till jobbet.
Det är ett kapitel för sig att cykelvägarna för det mesta är under all kritik i Finland. Det är kombinerade lätttrafikleder som slingrar, korsar bilvägar och plötsligt och helt ologiskt slu tar. Ett konkret exempel: försök ta dig med cykel längs med Ring I från Esbo till östra Helsingfors utan att åka vilse en enda gång. Omöjligt utan navigator och karta.
Cykelvägarna borde gå längs med bilvägarna, helst som enkelriktade, separata cykelfält. Det är förstås utopi. Så lösningen blir ofta att cykla på körfältet.
Men vad säger lagen? Så här står det i vägtrafiklagen:
”Då särskilda skäl påkallar det får fordon tillfälligt framföras även på annan än för fordonet avsedd del av väg, om detta inte föranleder fara eller avsevärd olägenhet.”
Relativt stort rum för tolkning. Användningen av cykelbana preciseras i en vägtrafikförordning:
”Om det finns en cykelbana endast vid vänstra sidan av vägen och det med hänsyn till färdleden eller av andra skäl är tryggare att använda vägrenen eller den högra kanten på körbanans högra sida får en cyklist på en kort sträcka använda vägrenen eller körbanans högra kant.”
Ur min synpunkt är det ofta tryggare att använda den högra kanten av körbanan, om det inte är en mycket livligt trafikerad väg – och jag förorsakar inte fara eller avsevärd olägenhet. Det enda som förorsakar fara är rattilskna bilister, som ser det som sin uppgift att läxa upp cyklister genom att köra om dem farligt nära eller spruta spolarvätska på dem. Det händer mig varje dag – oavsett om det finns en cykelväg eller inte. Det om någonting borde vara värt minst en böteslapp. Lyckligtvis är det en minoritet, som förhoppningsvis är utdöende då cykling blir mer populärt både som transportsätt och motion.
”Kritiken riktade sig endast mot en punkt: jag skrev att det ofta är tryggare att använda körbanan. Vilket det ofta är. Av många orsaker. Det är farligt att i hög fart navigera bland fotgängare, barn, pensionärer, hästar och hundar på de kombinerade lätttrafiklederna.”