Trumps utrikespolitik söndrar – men kan den bygga?
President Donald Trumps styre är fortfarande ungt, framför allt när det gäller utrikespolitiken, och han förtjänar en chans att visa att hans oortodoxa metoder är en del av en långsiktig strategi som kan leda till positiva resultat.
Vi är vid det här laget vana vid ett visst mått av kaos kring Donald Trumps presidentstyre. En del av det är ofrivilligt och kommer från den pågående utredningen kring Rysslandshärvan.
En del är självförvållat och en följd av oerfarenhet eller till och med inkompetens i Vita huset.
Men en del är också, det är uppenbart, avsiktligt och en del av Trumps modus operandi. Kaos och kalabalik och buller och bång. Kris, uppmärksamhet och drama. Allt detta verkar Trump njuta av och betrakta som ett sätt att styra och regera.
Det är en sak att observera denna ledarstil när det gäller amerikansk inrikespolitik, men när den tillämpas på utrikespolitik får den en allvarligare underton. Under de senaste veckorna har Trump brutit med decennier av amerikansk utrikespolitik genom att gå med på att planera ett toppmöte med en diktator som hittills betraktats som ondskan förkroppsligad. Han har gått skilda vägar med ett internationellt samfund som med samstämmighet från London, Berlin, Paris, Peking och Moskva ville hålla ihop ett avtal med Iran. Och nu senast, på tisda gen, viftade Trump bort otaliga amerikanska presidenters farhågor om riskerna med att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.
En optimistisk tolkare av Trumps utrikespolitiska beslut ser en konsekvent metod som går ut på att bjärt bryta med det förgångna och sätta hårt mot hårt. Vi respekterar få och vi fruktar ännu färre. Vi vet vad vi vill ha och vi kommer att tvinga fram resultatet oavsett om det kräver ett krig eller inte, verkar devisen lyda.
Men en annorlunda betraktare ser en president som saknar ett längre perspektiv och en respekt för världspolitikens svårhanterliga dynamik.
I Nordkorea har hans ”maximala påtryckning” utan tvivel lett till närmanden och en försonligare dialog. Det är möjligt att en dörr mot fred på den koreanska halvön har öppnats. Men det är också möjligt att Trump i jakt på en snabb lösning och ett prestigefyllt toppmöte i världens blickfång gett Kim Jong-Un den bekräftelse han alltid suktat efter, utan att få någonting i gengäld.
Den nordkoreanska regimen har redan visat sin oberäknelighet genom att plötsligt hota dra sig ur samtalen och toppmötet på grund av pågående amerikansksydkoreanska militärövningar och det amerikanska kravet att Pyongyang gör sig av med sin kärnvapenarsenal. Dessa frågor trodde man att Nordkorea redan gett sitt godkännande till. I Vita huset försöker man nu desperat förstå sig på den nordkoreanska kursändringen för att själv hitta det rätta schackdraget.
I Iran har Trump eventuellt hoppats att ledningen reagerar som regimen i Nordkorea, men hittills har Teheran svarat trotsigt på USA:s beslut att lämna kärnavtalet och hotat med att återuppta utvecklingen av sitt kärnprogram. USA står nu isolerat med endast Israel och några arabländer vid sin sida och återinförandet av amerikanska sanktioner hotar europeiska bolag som vill idka handel med Iran. Och än så länge har USA inte presenterat en alternativ plan för hur man ska skapa någonting bättre än det avtal man skrotat. Tänk om Trumps vilja att riva avtalet hade mer att göra med en oemotståndlig lust att nedmontera Barack Obamas stora utrikespolitiska bedrift än med ett genuint intresse för en tryggare värld?
I Mellanöstern fick beslutet att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem den palestinska ledningen att kapa förbindelserna med USA. Sex månader efter beslutet har palestinierna ännu inte visat tecken på att böja sig inför Trumps politik. I stället är hoppet om fred mer avlägset än på länge och blodet flyter i Gaza.
Trump har visserligen sagt att det skulle vara fint att mäkla fred mellan Israel och palestinierna. Det är ju uppdraget som ingen hittills rott i hamn. Den typen av utmaningar gillar han. Tänk om det är det och viljan att uppfylla sitt vallöfte till sin bas och de ultrakristna stödgrupperna som styrt besluten i stället för en önskan att befria såväl palestinier som israeler från den konflikt som terroriserat regionen i decennier.
President Donald Trumps styre är fortfarande ungt, framför allt när det gäller utrikespolitiken, och han förtjänar en chans att visa att hans oortodoxa metoder är en del av en långsiktig strategi som kan leda till positiva resultat. Men om detta inte är fallet står världen sannolikt inför en osäker och olustig åktur.