Spillror av tid
”Överlevorna, det går att få syn på dem / överallt”, skriver Matilda Södergran i sin nya diktsamling. Mycket ryms i de spridda raderna. De närmar sig allt det som tiden lämnat efter sig, eller delar av en själv som lämnats.
Matilda Södergran
Överlevorna Schildts & Söderströms 2018
Kom så utstår vi allt vi tilldelats.
Detta är en av raderna i Överlevorna, Matilda Södergrans femte diktsamling. I fokus finns tiden, sorgen, arvet, förväntan, men dikterna undflyr en enkel tematisering. Vi möter ett diktande som rotar i vad som blir kvar, vad som faller bort, vad som öppnas upp med tidens gång – och som samtidigt också rör vid det bräckliga nuet.
Allt detta genomförs med en minimalistisk skärpa. Sidorna är mera lakoniska än vad som är vanligt för Södergran, ibland består de bara av en eller två rader och vissa är helt tomma. En stumhet som resonerar väl med den lite elegiska tonen ett grävande i tiden och dess förluster medför. Textraderna ter sig fragmenterade, som de själva vore vrakdelar som blivit kvar i tidens kölvatten.
Det fragmenterade syns också i dikternas avgränsningar. Var en dikt börjar och nästa tar vid är öppet – hela boken känns stundvis som en enda lång dikt, sammanhållen av en svävande stämning och vissa återkommande fraser. Likväl kunde man ta ett brottstycke och se det som en självständig helhet, avskilja sammanhängande former ur textflödet.
Förlusten och det varande
Dikterna i Överlevorna kretsar också runt olika former av det mellanmänskliga. Ett jag uppträder i dikten och rotar i sitt eget liv och efterlämnanden. Detta jag talar om ett du och dem, talar som ett vi, nämner några hon och enstaka han. Södergran tar exempelvis upp en gammal kvinna i nedskiten kjol (möjligen på ett ålderdomshem) och en berättelse om en kvinna som gick ner sig i mossen och därmed bevarades intakt – till och med innehållet i magen ofördärvat. Anonyma människor som snuddas vid och som ofta syns just genom sin frånvaro.
Nagelfar de mina som under ett sorgeår.
Det stundtaliga. Måndagens mistlur över staden. Fönsterbrädans förpassade växtlighet.
Finnas. Det går inte, att sluta skriva om det
Saknaden och förlusten lurar ofta bakom orden, läsaren stöter på begravningståg, liksvepningar och sorgebud. Men detta nedsjunkande i det som fallit ur tiden blandas ibland med nuet som flämtar efter luft och ljus och gränslöshet.
Jag har utan förbehåll lånats ut till den här stunden.
Högt ljud. Vidderna. Om känslan inte tar slut när den öppnar sig?
Vi önskar något vi sedan, hur vi än beter oss, inte kan ta tillbaka. Finns där, outtalad rest. Överlevorna, det går att få syn på dem överallt.
Dikterna har också andra kontaktytor till det förgångna, exempelvis antydda gamla ritualer – berättaren läggs ner i skogen med en rosmarinkvist i sina knäppta händer. Äldre poetiska symboler finns i bilder av örter och växter – persilja, bockhornsklöver, getpors, akleja (växter som alla f.ö. även brukades som medicinalväxter förr i tiden).
Den svåra poesin
På många sätt påminner Södergrans stil om Ann Jäderlunds och Katari- na Frostensons, båda två centrala gestalter på den svenska poetiska scenen på 80-talet. Då utformades ett poetiskt språk som befann sig lång från vardagsspråket, men också från poesins egna konventioner. Fram steg något nytt, och som allt riktigt nytt var det svårtytt och främmande. Södergrans texter är också svåra men besitter därtill en suggestiv klang, en stämning som är svår att nagla fast.
Södergran har tidigare i sina böcker experimenterat med olika former. Överlevornas minimalism är både utmanande och givande. Det minimalistiska blir lätt en blank skärm där läsaren själv fritt projicerar innebörder – speciellt i samband med ett mindre konventionellt språk som redan i sig själv har vagare innehåll – och resultatet kan bli otydligt. Det är med andra ord en svår konstart Södergran handskas med. Men det svåra tvingar läsaren att stanna upp, det bildar en spricka i vardagen där tillvaron framträder med en ny intensitet. Det är en av poesins många möjligheter, och en möjlighet som Överlevorna utforskar konstfärdigt.
Mycket ryms i Södergrans spridda rader. De närmar sig allt det som tiden lämnat efter sig, eller delar av en själv som lämnats. Överlevorna ger en skepnad åt tiden, och människan i tiden, hennes öden och förluster, det vi förlorar och det som förblir. Åtminstone för en stund till.