Marjamäki avslutade med fiasko och blev sämsta lejontränaren i modern tid
”Det är onödigt att försköna sanningen då man ska sammanfatta Marjamäkis tid som landslagstränare. Marjamäki var ett fiasko på sin post.”
Slutet var rätt beskrivande.
Klockan var lite över elva på kvällen, Lauri Marjamäki satt med sänkt huvud och petade på en penna som verkade väldigt intressant samtidigt som man nästan kunde se rynkorna i hans panna multiplicera sig i rasande takt.
Tränarnas presskonferens efter kvartsfinalen mellan Finland och Schweiz skulle börja men den schweiziska tränaren syntes inte till. Marjamäki skruvade på sig något nervöst och irriterat samtidigt som man kunde höra de glada tjuten och den höga musiken från det schweiziska lagets omklädningsrum ett stenkast bort i den jättelika mässhallen.
Det var nästan så man tyckte synd om den finländska landslagstränaren där han satt. Han såg ut som en man som väntar på sin dom. Och han såg ut som om han visste att han kommer att bli dömd. Dessutom kändes det säkert åtminstone till viss del att han var oskyldig till det han skulle dömas för.
Det var inte så här lejonens VM skulle ta slut.
Det var inte så här Lauri Marjamäkis tid som landslagstränare skulle ta slut.
Lejonen må ha spelat hur underhållande, modig och fördomsfri hockey i Herning som helst – faktum är ändå att Marjamäki går till historien som den moderna tidens sämsta lejontränare då man ser till resultaten.
Inte sedan Rauno Korpi tränade laget har en blåvit landslagstränare misslyckats med att ta medalj. Till Korpis försvar måste sägas att han var lejonlots på en tid då Finland aldrig vunnit en medalj i VM. Efter Korpi och före Marjamäki hade Pentti Matikainen, Curt Lindström, Hannu Aravirta, Raimo Summanen, Erkka Westerlund, Doug Shedden, Jukka Jalonen, Erkka Westerlund igen och Kari Jalonen sett till att lejonen fått åka hem från mästerskap med medaljer i bagaget.
Det är inget smickrande saldo för Marjamäki om man vill uttrycka sig vänligt.
Inledningen på Marjamäkis tid som landslagstränare var lika katastrofal som avslutningen. Efter att Kari Jalonen tackade för sig i lejonen var det tänkt att den nya generationens mönsterelev Marjamäki skulle kliva in och skapa något liknande som han lyckats göra i Uleåborg, där han lett Kärpät till stora framgångar.
I stället fick han en otrevlig start på sin tid i landslaget då den stjärnspäckade NHLtruppen i World Cup underpresterade så det sjöng om det och förlorade tre matcher i följd efter att ha nätat en enda gång i turneringen. Inte heller EHT-matcherna gav löfte om något mer då Marjamäki envisades med att spela en tråkig och oinspirerande defensivt inriktad hockey.
VM i Paris och Köln i fjol blev något av ett lågvattenmärke i lejonens historia. Sällan – om någonsin – har ett finländskt landslag spelat en så passiv, långsam och inspirationsdödande hockey som Marjamäkis lag gjorde.
Laget backade hemåt och dödade tempot i matcherna mot de sämre lagen precis på samma sätt som mot toppnationerna. 1–5-förlusten mot Frankrike var skamlig precis som att tappa 3–0 till 3–4 mot Tjeckien och att ha stora problem att slå blåbärsnationerna Slovenien, Vitryssland och Norge.
Att sluta fyra i gruppen var pinsamt och bara ett smärre mirakel räddade laget då man överraskade gruppettan USA i kvartsfinal. Men rätt väntat bet dödgrävarhockeyn inte på stornationerna och Marjamäkis lejon fick åka hem från VM som fyra.
Den här säsongen skulle allt vara annorlunda. Marjamäki förnyade både spelartruppen och spelfilosofin. Spelarna parkerade inte längre bakom mål för att låta motståndarna ställa upp sig i mittzonen utan nu plockade landslagstränaren in unga, offensivt skickliga och hockeysmarta backar som kunde läsa spelet och snabbt sätta i gång anfall.
I EHT-turneringarna kunde man se ett snabbare spel där de nya spelarna vågade ta för sig och bjuda på sig själva i rinken. Spelglädjen verkade ha hittat tillbaka till landslaget och de positiva vibbarna utanför planen och den glada och kreativa spelstilen verkade få spelarna att igen trivas i landslaget – något som inte såg ut att vara fallet föregående vår.
Men då OS avgjordes kändes det som om Marjamäkis lejon var tillbaka i ruta ett. Segrar över Tyskland och Norge följdes upp av förluster mot Sverige och Kanada. Lejonen hade fortfarande bara tagit en seger över ett stort hockeyland i mästerskapssammanhang.
Allt det skulle ändras i VM i Danmark.
Direkt från start visade lejonen upp ett bländande spel. Marjamäki hade byggt ett lag som var en fantastisk mix av unga, lovande spelare och mer rutinerade rävar. Det fanns ett enormt hockeykunnande i truppen och årets VM-lag är en blåvit landslagsstomme som mycket väl kan bilda grunden för finländsk landslagshockey de kommande tiofemton åren.
Sebastian Aho, Mikko Rantanen, Miro Heiskanen, Eeli Tolvanen, Markus Nutivaara, Kasperi Kapanen och också Mikael Granlund och Teuvo Teräväinen är eller kommer att bli internationella toppspelare som har långa karriärer framför sig i NHL.
Den hockey de moderna, kreativa och modiga spelarna bjöd på i Herning har man sällan sett ett finländskt lag spela. Det är bara att lyfta på hatten för Marjamäki som på en säsong lyckades förvandla hockeyvärldens tråkigaste lag till en av de mest underhållande trupperna.
Efter segrarna över Sydkorea, Lettland och Norge visade lejonen med stor beslut-
samhet att man också kan slå Kanada och USA. Förlusterna mot Danmark och Tyskland var bra varningsklockor för laget men båda gångerna reste sig laget.
Men då Marjamäkis lejon igen stod inför en ödesmatch vek laget ner sig totalt.
Det kollektiva spelet var som bortblåst, spelglädjen lyste med sin frånvaro och de ledande spelarna, som varit fantastiska tidigare i turneringen, klarade inte av att bära laget.
Kvartsfinalen mot Schweiz blev en kollektiv kollaps där ingen av lejonspelarna kan få godkänt för sin insats.
Att tala om fiasko och katastrof då Finland förlorar mot Schweiz kan kanske kännas lite orättvist då man ser på listan över det schweiziska laget. NHL-stjärnorna Nino Niederreiter och Kevin Fiala var planens giganter då Schweiz tog en rättvis seger över lejonen men samtidigt som man kan beundra och berömma Niederreiter, Fiala och Roman Josi är Schweiz ett lag Finland ska slå i VMsammanhang.
Men trots att det här finländska laget spelade en stark turnering och man gjorde det med en anfallsglad, fördomsfri och positiv hockey lyckades man inte nå ett bra resultat.
Om man ser kritiskt på lejonens insats i VM i Danmark sticker två saker ut.
För det första lyckades lejonen aldrig vända underläge till seger i turneringen. I tre matcher låg Finland under i VM – varje gång förlorade man. Det visar att lagets mentala kapacitet kanske inte var på behövlig nivå.
Den andra saken som var rätt oroande för laget var att laget spelade tre matcher där motståndarnas målvakter gjorde bra matcher. I segermatcherna mot Kanada och USA misslyckades de nordamerikanska lagens målvaktsspel totalt och lejonen drog nytta av det och satte några enkla puckar på väg mot seger.
I matcherna mot Danmark, Tyskland och Schweiz stötte Finland på storspelande burväktare och varje gång slutade matcherna i förlust. Kanske effektiviteten som Marjamäki så gärna skröt om och plockade fram under turneringen i verkligheten inte alls var så fantastisk utan berodde delvis på motståndarnas svaga målvaktsspel.
Det kan i sin tur ha invaggat laget i en falsk trygghet där man trodde att man nog gör de mål som behövs bara man fortsätter trycka framåt. I förlustmatcherna var motståndarna betydligt mer villiga att ta smällar framför målen och i synnerhet i matchen mot Schweiz syntes en av det finländska lagets stora svagheter – spelarna klarade inte av att gå segrande ur närkamper då schweizarna valde att bjuda till ordentligt.
Här misslyckades Marjamäki i att få sina spelare att tända till tillräckligt inför kvartsfinalen.
Det är onödigt att försköna sanningen då man ska sammanfatta Marjamäkis tid som landslagstränare. Marjamäki var ett fiasko på sin post.
Han skulle vara den moderna finländska tränarskolans primus och leda den finländska hockeyn in i en ny era. I stället fick han lämna sin post som lejonlots efter att ha misslyckats kapitalt i sin sista turnering.
Finland borde ha tagit medalj i VM i Danmark. Nu blev det i stället förlust i kvartsfinal. Mot Schweiz.
Symtomatiskt för Marjamäki och beskrivande för ett par säsonger där han lyckades leda lejonen i fyra turneringar utan att ta medalj. Och den enda ens lilla framgången kom efter den värsta hockeyn man sett ett finländskt landslag spela i modern tid.
Att lejonen spelade underhållande och modig hockey i Herning spelar för tillfället ingen roll. Det är som att räkna målchanser efter en förlorad match – något den nu före detta landslagstränaren hade en viss förkärlek för att göra.
Efter att Marjamäki gett sina sista kommentarer som landslagstränare gick han med sänkt huvud mot utgången.
Det var nog inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta.
Marjamäki fick lämna landslaget som en förlorare – och som den sämsta tränaren i modern tid.