Sista chansen
Erdoğan som alltid åberopar folkets vilja har djupt splittrat nationen och samhället. Han kan göra det igen.
Frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.
Han sitter vid makten i snart femton år. Men Recep Tayyip Erdoğan har ännu inte fått nog. Den 24 juni, drygt arton månader tidigare än planerat, hålls president- och parlamentsval i Turkiet. Erdoğan ställer givetvis upp igen.
Om han blir omvald uppnår han också sitt främsta mål: att genomdriva ett regimskifte.
Då ersätts den turkiska republikens traditionella form av parlamentarisk demokrati med ett auktoritärt presidentstyre som strider mot maktdelningsprincipen. Presidenten utser vicepresidenten, regeringsmedlemmarna och viktiga domare. Han lägger fram budgeten, kan upplösa parlamentet och förklara undantagstillstånd. Premiärministerposten, som Erdoğan själv har innehaft från 2003 till 2014, avskaffas.
De här ändringarna i grundlagen godkändes redan i fjol i en folkomröstning. Men viktiga bestämmelser träder i kraft först efter presidentvalet. En seger för Erdoğan skulle betyda att han så att säga också kan börja om från noll och återväljas två gånger fram till 2028.
Beslutet att tidigarelägga president- och parlamentsvalet fattades för drygt fyra veckor sedan. Målet var att överraska oppositionspartierna och avgöra saken innan det ekonomiska och politiska läget kan försämras. Regeringspartiet AKP vann folkomröstningen enbart med knapp marginal (51,4 mot 48,6 procent). I stora städer som Ankara, Istanbul eller Izmir liksom i kurdområdena i sydöstra Turkiet röstade en majoritet mot grundlagsändringen.
Erdoğan som alltid åberopar folkets vilja har djupt splittrat nationen och samhället. Han kan göra det igen. Undantagstillståndet som proklamerades efter kuppförsöket 2016 har förlängts för sjunde gången. Politiker, tjänstemän och journalister har fängslats på tvivelaktiga grunder. Tidningar och privata tv-bolag har lagts ner eller sålts till presidentens vänner och affärspartner. Medan oppositionen sällan förekommer i landets medier, är presidenten hela tiden närvarande.
I parlamentet hjälpte det ultranationalistiska MHP att få igenom grundlagsändringen. Nu stöder partiet Erdoğan som presidentkandidat och har ingått en valallians med AKP för att säkert klara parlamentets tioprocentsspärr. Det här är möjligt efter en lagändring och oppositionen utnyttjar också den. Det sekulära CHP, Turkiets äldsta parti, gaddar ihop sig med tre mindre partier som representerar ett brett ideologiskt spektrum – inklusive islamister. Bara det prokurdiska HDP står utanför.
Tillsammans vill oppositionen bevara det parlamentariska systemet. Ändå kunde partierna inte enas om en gemensam presidentkandidat. HDP ställer igen upp advokaten och människorättsaktivisten Selahattin Demirtaş som för fyra år sedan gjorde ett bra val. Men den här gången utmanar han Erdoğan från fängelset. På samma sätt som flera kurdiska parlamentsledamöter och borgmästare beskylls han för att sprida terroristpropaganda. Redan det här visar att man knappast kan tala om ett fritt och rättvist val.
Trots allt försöker oppositionen förhindra presidentens seger i första valomgången och se till att AKP och MHP inte får majoritet i parlamentet. Mycket kanske händer om Erdoğans aura att vara oslagbar förstörs. Valet i juni kan vara den sista chansen att stoppa hans maktövertagande – om väljarna tar den.