Den Tjetjenska kvinnans dygd är anspråkslöshet
Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov har ett mål – att bygga en islamsk republik inom Rysslands gränser. HBL har besökt Tjetjenien, där staten nu för tiden lägger sig i människans privatliv. Man får inte dricka, inte röka – och nu inte heller skilja sig.
Kontoret är gigantiskt. Allt är uttänkt in i minsta detalj – från det glänsande svartvita stengolvet i basalt och marmor till de stoppade sofforna och fåtöljerna i buteljgrönt läder. På väggen hänger tre gigantiska porträtt – Rysslands president Vladimir Putin, flankerad av Ramzan Kadyrov och hans far och tidigare president Achmat Kadyrov. Putin är placerad i mitten. Porträtten täcker halva väggen och är inramade av gyllene, utsirade ramar.
– Putin och Kadyrov förstår varandra. Det beror på att de båda två är innerliga patrioter, säger Rustam Abazov, en medelålders man i omsorgsfullt klippt skägg och den traditionella runda huvudbonaden tiubeteika.
Han leder ”Departementet för relationen mellan religiösa och civila organisationer i Tjetjenska republiken”. Departementet heter exakt så och Abazov chikanerar mig flera gånger för att jag aldrig kommer ihåg hela namnet utan föredrar att tala om ”myndigheten”.
Han tar mig inte i hand när vi hälsar, han är en from muslim och jag är kvinna. Abazov är också en statlig rysk tjänsteman – den myndighet han arbetar för finansieras av ryska staten. En av dess uppgifter handlar om det som Abazov kallar ”andlig fostran”. Det betyder att man arbetar för att invånarna i Tjetjenien ska leva som det tillkommer goda muslimer. Kvinnor ska klä sig anspråkslöst, man dricker inte alkohol, man röker inte – och man skiljer sig inte.
– Att bilda familj är ett ansvarsfullt beslut. Men dagens unga generation är tyvärr inte van vid svårigheter i livet. De vill att allt ska gå lätt. Vid minsta motgång ger man upp, säger Abazov.
Vi befinner oss i en gigantisk skyskrapa i närheten av Groznyjs nya moské – den största i Europa enligt den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrov. För tjugo år sedan hade Europas värsta inbördeskrig i modern tid jämnat Groznyj med marken. I dag leds republiken som en autonom del av Ryssland med järnhand av Ramzan Kadyrov. Kreml har översköljt honom med resurser för att återuppbygga det krigssargade samhället och samtidigt upprätthålla fred.
Det absolut viktigaste ur Kremls synvinkel är inte mänskliga rättigheter och inte heller att det tjetjenska samhället förblir sekulärt. Det är att slippa krig.
I juni blir Groznyj värdstad för det egyptiska landslaget i fotbolls-VM – en fjäder i hatten för Kadyrov men en skandal enligt internationella människorättsorganisationer. Både Amnesty och Human Rights Watch har påpekat att Tjetjenien är ett av de områden i Ryssland där människorättsbrotten är som störst. Pressfriheten är obefintlig, oliktänkare förföljs och i fjol genomfördes omfattande utrensningar av homosexuella.
I Groznyjs centrum har Ramzan Kadyrov låtit bygga ett bländverk av moskéer, skyskrapor, tinnar och torn. Det är vad som syns utåt. Inåt bygger han upp en egen armé, dels av beväpnade soldater, så kallade kadyrovtsy, dels av byråkrater.
Den person som sitter framför mig i den stoppade lädersoffan tillhör den sistnämnda gruppen – en tjänsteman vars uppgift det är att höja den andliga nivån bland tjetjenerna.
– Vi har inga alkoholister i Tjetjenien. Inga ålderdomshem. Folk har slutat slänga skräp på gatorna. Ni säger att staten inte ska blanda sig i folks liv, vi säger att om staten blundar inför hur människor beter sig – om de till exempel röker och dricker – blir det cirkus, säger Abazov.
Att bevara familjen är enligt honom en av statens allra viktigaste uppgifter. För ett år sedan började hans myndighet med en ny uppgift – att få par som har gått skilda vägar att bli tillsammans igen. Enligt Abazov har man på ett år lyckats återförena 1 500 par. Samtidigt har 2 000 par vägrat.
I rysk oberoende press har metoden väckt kritik. Den ryska journalisten Marina Achmedova kallar det hela ”neoislamism” och skriver i Russkij Reporter att den genomförs ”enligt arabiskt mönster och med bolsjevikiska metoder”. Men Rustam Abazov ser inget problem i att staten på det här sättet lägger sig i medborgarnas privata angelägenheter.
– Vi har aldrig tvingat någon att återvända till sin partner. Allt sker frivilligt och oftast är det någondera som har kontaktat oss för att få hjälp. I de flesta fall är det kvinnan, säger Abazov och visar mig ett brev han nyligen har fått av en kvinna som ber om hjälp för att få återförenas med sin före detta man.
Jag får inte läsa brevet själv. Abazov läser upp valda delar.
Ni säger att staten inte ska blanda sig i folks liv, vi säger att om staten blundar inför hur människor beter sig – om de till exempel röker och dricker – blir det cirkus. Rustam Abazov
Abazov talar gärna och länge om hur kvinnans högsta dygd är anspråkslösheten. Synen som möter HBL:s utsända på Groznyjs gator motsvarar dock inte helt och fullt hans idealbild.
Kvinnor i skyhöga klackar, långa, färggranna kjolar och med dyra handväskor över axeln flanerar längs den gata som förr hette Segergatan men för tio år sedan döptes om till Putingatan. Under de senaste åren har Kadyrov ivrigt promoverat hijaben som täcker huvud, axlar och allt hår – ett plagg han kallar tjetjenskt men som i själva verket är en arabisk import.
Ännu för några år sedan var hijaben väldigt populär i Groznyj. Nu verkar många ha återgått till den traditionella enkla, tjetjenska huvudduken som lämnar halva håret synligt. Vissa går helt barhuvade.
Jag frågar en väninna, Zarema, om hur strängt påbudet att kvinnor ska klä sig anspråkslöst följs nu för tiden. Hon skrattar till.
– Vi har fått in fler turister och det har gjort stämningen mer av slappnad. Jag är så glad åt turisterna! Det är tack vare dem som vi äntligen har fått börja klä oss normalt igen.
Den skenbara liberaliseringen av kvinnors klädsel är just det – skenbar. Lika efemär som alla de nya uteserveringarna, hyrcyklarna (som enbart män får hyra), de mobila kaffekioskerna som säljer espresso. Allt framstår som modernt, urbant och europeiskt, betydligt modernare än någon annanstans i norra Kaukasien. Men det är en fasad.
Den regim som i dag styr i Tjetjenien gör flera av mina gamla vänner i Groznyj deprimerade, framför allt eftersom den tvingar folk att ständigt ljuga. Det finns en djup och tilltagande rädsla i samhället att man ska råka illa ut. Att man av
misstag ska hamna i blickfånget för dem som arbetar för Kadyrov.
I Groznyj berättar en trovärdig källa för mig om hur en bekant till honom som var byggarbetare greps av polisen, anklagades för ett fingerat brott, torterades och dömdes till fängelse. Nu jobbar han av på sin skuld genom att bygga ett hus till en av polischeferna – gratis. Han är i praktiken en slav.
En stor del av de ryska medborgare som har åkt ned till Syrien för att kriga för IS kommer från norra Kaukasien, bland annat Tjetjenien och Dagestan. Att ha släktingar eller bekanta som har åkt till Syrien är mycket farligt.
En annan bekant berättar om hur en ung man fick ett samtal från Syrien på sin telefon av en släkting. Han greps och var försvunnen i några dagar. Därefter återlämna des hans torterade kropp till polisen, med order om att den inte skulle få en muslimsk begravning utan bara grävas ned omedelbart.
Jag gör inte längre några normala intervjuer i Groznyj. Det går bara att citera människor anonymt. Många samtal jag för går inte att citera alls, eftersom personen kan bli spårad. Flera av mina gamla vänner har börjat undvika vissa ämnen, vi kan träffas och tala om vädret men inte om vad Kadyrovregimen gör.
Om att homosexuella förföljs, om att släktingar till personer gripna för extremism får sina hus förstörda. Om att skolorna sänder ut instruktioner till föräldrarna och hotar med följder för elever som beter sig ”ovärdigt”. Till exempel pojkar och flickor som står för nära varandra när de träffas kom mer att smygfilmas och ställas till svars.
– Censur hade vi under Sovjetunionen också, men inte på det här sättet. Nu anpassar folk hela tiden sitt sätt att prata. Men ibland, precis som då, kan man skämta lite. Beroende på vem som är närvarande kan man gå olika långt, säger Heda, en väninna till mig.
Rustam Abazov är nöjd. I hans ögon går utvecklingen åt rätt håll.
– Hela Ryssland kommer att gå vår väg. Det har vi sett exempel på tidigare. Vem var först med att förbjuda spelhallar i Ryssland? Ramzan Kadyrov! Nu är de förbjudna i nästan hela landet. Vi bygger ett sunt samhälle i Tjetjenien, fritt från enkönade äktenskap och andra styggelser ni har i Europa som frimurarna har hittat på.
Påtagligt under hela intervjun med Abazov är hans förkärlek för konspirationsteorier. Hela det liberala samhället är en konspiration i hans ögon. Också i Kreml ser man ständigt intriger mot Ryssland i väst.
Det är inte svårt att begripa varför Kadyrovregimen och Kreml förstår varandra. Det tjetjenska ledarskapet och Putin har ingått en pakt, som bägge drar nytta av. Men flera jag träffar i Groznyj säger att den är tillfällig. På ett av mina möten säger en bekant:
– När Putin går, går Kadyrov. Och det är inte säkert att vad som kommer efteråt blir bättre.
Vi bygger ett sunt samhälle i Tjetjenien, fritt från enkönade äktenskap och andra styggelser ni har i Europa som frimurarna har hittat på. Rustam Abazov