En gåta hur frågetimmen och gallupar främjar väljarnas tillit till demokratin

POLITIK En tidigare toppolitiker med aktuella insikter i Rysslands nuvarande situation fick frågan om någonting förändrats i Ryssland efter presidentvalet. – Mycket lite, men Ryssland har så många sidor som gör en analys svår, var svaret.

I samma diskussion betonade ifrågavarande sakkunniga person också de faktorer som gör en nation till en förutsägbar och pålitlig samarbetspartner. Kännetecknen för en sådan är en fungerande rättsstat, möjligheter till social migration samt pålitliga institutioner. På frågan om en representativ demokrati kan och bör beaktas som en pålitlig institution var svaret med emfas: givetvis.

Finland har i hundra år tilllämpat representativ demokrati, det vill säga att de röstberättigade har rätt att med jämna mellanrum – i normala fall och på senare tid fyra år – använda sin rösträtt för att utse 200 ledamöter till landets lagstiftande institution, riksdagen.

De folkvalda utför sitt värv i plenisalen och i något av flertalet utskott som bereder frågor inför behandling i plenum. I begynnelsen var anförandena och diskussionerna i plenisalen tillgängliga för ledamöterna, regeringen och den smala publik som besvärat sig att ta en plats på läktaren i salen. I modern tid har diskussionerna i plenisalen öppnats för en obegränsad skara tv-tittare i form av den varje torsdag återkommande frågetimmen.

Under frågetimmen har oppositionen en möjlighet att ifrågasätta och kritisera regeringens fögderi. Riksdagsledamö- terna är medvetna om att de betraktas av en stor mängd tv-tittare och har utnyttjat tillfället till att främst appellera till sina väljare eller ännu hellre till potentiella sådana. Att höra ett sakligt uppbyggt, konstruktivt och realistiskt motförslag till regeringens valda väg hör dessvärre till rariteterna. ”Slå med släggan och samla så många poäng som möjligt” tycks vara en rätt utbredd taktik.

En välinformerad källa, en riksdagsledamot, konstaterade nyligen att den behandling som sker i utskotten är av en helt annan och sakligare art än påhoppen och de populistiska dagdrömmarna som präglar frågetimmen. Skillnaden är ju den, att frågetimmen kan ses av alla medan utskottsmötena sker bakom stängda dörrar, utan direkt kontakt med den manipulerbara allmänheten.

Är då den så ofta betonade transparensen i riksdagsarbetet av godo för den saklighet och långsiktighet som både partierna och de enskilda riksdagsledamöterna påstår sig omhulda?

Blir de folkvalda utsatta för kontinuerlig ”rapporteringsskyldighet” till sina väljare? Till de väljare som har valt dem för långsiktigt och konstruktivt samhällsbyggande för fyra år.

En måhända ännu mer störande tilldragelse är de ideligen återkommande partipolitiska galluparna som sägs vara beställda av olika medier. Partiernas popularitet mäts med två veckors mellanrum, vilket betyder att dessa enkäter produceras och publiceras uppskattningsvis mellan 120 och 130 gånger under en valperiod omfattande fyra år. I vilken mån dessa gallupar påverkade av synnerligen dagsaktuella och kortsiktiga händelser, ofta av helt ovidkommande karaktär, ingriper i den långsiktighet vi förväntar oss kan man bara ana.

De ”vetenskapliga” analyserna presenteras med felmarginaler som kan uppgå till mycket missvisande ”styrkeförhållanden” mellan partierna. För att ytterligare framhålla trovärdigheten (!?) presenteras siffrorna med en decimals noggrannhet då felmarginalen kan röra sig om procentenheter.

Transparens bedöms med rätta vara viktigt i ett öppet demokratiskt samhälle, men hur dessa ovannämnda folknöjen befrämjar väljarkårens tillit till den värdefulla representativa demokratin förblir för mig en gåta.