Ett enda rännande
Recensenten återser en gammal favorit i nytt utförande.
SERIER
Asterix och det stora loppet
Manus: Jean-Yves Ferri Bild: Didier Conrad Översättning Per J. A. Andersson Egmont Publishing 2017
År 1977, när jag var 10 och nyligen hade upptäckt genialiteten i Asterix, dog plötsligt René Goscinny som hittade på historierna och replikerna. Albert Uderzo fortsatte teckna men serien upplevde en lång nedgång.
Uderzo är nu pensionerad men produktionen av serien som utspelar sig kring 50 f.Kr. fortsätter. De senaste albumen får ett gammalt fan lov att se som något nytt, som något som har sina helt egna villkor.
Asterix och det stora loppet, med manus av Jean-Yves Ferri och illustrationer av Didier Conrad, tar sin början på en hantverksmäs- sa där Obelix blir övertalad att köpa en vagn. Snart är gallerna, tillsammans med representanter för alla andra ockuperade folk, med i en tävling där deras gemensamma mål är att vinna över romarna. Loppet går från Modicia i norra Italien ända ner till Pompeji. För romarna är det här ett byråkratiskt prestigeprojekt, framför allt för senator Bificus, som bär ansvaret för att de romerska vägarna ska fungera. Han har under årens lopp låtit vägpengarna försvinna i egna fickor, och måste nu bevisa att det går att genomföra en supertävling. Romarnas förare som bär en bisarr guldmask står för ett gåtfullt element, och upprätthåller på sätt och vis spänningen.
Lever genom sina bilder
Särskilt mycket till handling blir det emellertid inte. Mest är det ganska tom action, körande framåt och kraschar. Påfallande få slagsmål om man jämför med de tidiga albumen, men i stället mycket av annat slags kaos. Man äter inte alls lika mycket som tidigare, men vildsvinen ser fortfarande goda ut, för att inte tala om pizzorna. Vem som kommer att vinna vet alla som känner den galliska byns invånare och deras dumma romerska ockupanter. Obelix stordåd i slutet följer Asterix-seriens grundrecept som går ut på att så mycket det går använda fantasin och samtidigt uppehålla en relation till den historiska antiken. Det fungerar.
Den traditionella verbala fyndigheten finns det inte så mycket av. Det här albumet lever genom sina bilder, inte genom manuset.
Det finns något äkta romantiskt i Didier Conrads bilder. Ta den toskanska vingården på s. 29, både tidlöst och tidsenligt mysig. När Uderzo skulle vara romantisk kom hans mest irriterande sidor fram, som när det gäller det älskande paret i Asterix drar i fält. Flickan som var så vacker att till och med hunden Idefix blev kär i henne.
Jag tycker också om vyerna över Venedig-embryot, Sienas röda skåltorg och Via Appia med sina blåa skuggor. Conrad har också en absurd humor av eget slag, tuppdekorationen på Obelix vagn ser genom bildernas vinklar lika levande ut som någon annan.
Parallella bildspråk
En av hemligheterna med att bilderna är så spännande, är att man parallellt med Conrads mycket personliga stil kan se element ur Uderzos klassiker som utgör mallar. Hittar ni bland folkmassorna fadern i familjen Susodus (Caesars lagerkrans), paret som tvingas flytta till en nybyggd lägenhet i Gudarnas hemvist, pojken Pepe (Asterix i Spanien) och goten som blev ”lössläppt” (Asterix och goterna)? Det skär sig ändå aldrig mellan två de parallella bildspråken.
Parallellt med de nya Asterix-albumen har Egmont börjat ge ut nyöversättningar av de tidiga. Det kan i vissa fall behövas. När jag öppnar Asterix och vikingarna märker jag i alla fall till min sorg att man har schabblat bort en av de bästa ordlekarna som finns i något av de svenska albumen. På stället där vikingarna kommer fram till att de vill lära sig vara rädda, och hövdingen säger att de då kommer att kunna flyga. ”Till Tor”, ”till Oden”, ”till exempel”, konstaterar tre av de andra i tur och ordning. Det här kunde fungera lika bra i dag, det som nu står i rutan är i stället av någon oförklarlig orsak något helt menlöst.