Ett slag på stortrumman för Mikko Heiniö
Åbo filharmoniska orkester firade sin hustonsättares 70-årsdag med ett festligt uruppförande.
Mikko Heiniö 70 år
Åbo filharmoniska orkester, dirigent Anja Bihlmaier. Martina Filjak, piano. Åbo konserthus 18.5.
Det är få tonsättare förunnat att få fira sin 70-årsdag med en egen konsert och ett uruppförande av en specialbeställd symfoni. Men så har Mikko Heiniö, 70 år i fredags, i årtionden innehaft en speciell position som Åbofilharmonikernas hustonsättare. I Åbo har man spelat de flesta av hans orkesterverk och alla hans symfonier, inklusive den tredje och senaste, har uppkommit på beställning av orkestern.
Det som saknades i firandet var en hygglig presentation av själva festföremålet. Det hade varit betydligt intressantare att i programbladet få läsa en reflekterande text om hur Heiniös estetik har förändrats med åren, eller varför inte överlag en presentation av hans mångfasetterade musikerperson med tentakler i alla väderstreck – som tonsättare, professor i musikvetenskap och musikpolitisk föreningsaktiv. Men i stället presenterades Heiniö med en kort stump, som maneriskt räknade upp diverse data och närmast tjänade som en påminnelse om bredden i hans verksamhet, samtidigt som allt det väsentliga förblev osagt.
Stilistisk mångfald
Om man går tillbaka till en så pass daterad karakterisering av Heiniö som den av Erkki Salmenhaara i fjärde volymen av Finlands musikhistoria (i den av Heiniö själv i övrigt skrivna boken om ”vår” tids musik, Aikamme musiikki, 1995), kan man läsa om hur Salmenhaara ivrigt jämför Heiniös tonsättarperson med sin egen i sin strävan att etablera ett ”levande förhållande till lyssnaren”.
Salmenhaara beskriver Heiniö som en postmodern tonsättare, som står på en stabil kompositionsgrund, som i ungdomen bemästrat till och med dodekafon kompositionsteknik, innan uttrycket luckrats upp. Enligt Salmenhaara var postmodernismen för Heiniö en oundviklig följd av den stilistiska utvecklingen från ett hermetiskt teoretiserande i riktning mot ett mera kommunikativt nutida uttryck.
Vidare ser Salmenhaara hur Heiniö ofta har använt sin tonsättarröst till ett humanistiskt proklamerande i verktitlar som påfallande ofta inspirerats av svenskspråkiga litterära förlagor, medan den stilistiska mångfalden kommit att bli kännetecknande för det musikaliska ytskiktet.
Passionerad maratonlöpare
Nu kan man säga att Heiniö i mogen ålder har tagit ett steg mot ett mera absolut uttryck, inte så att de humanistiska värderingarna nödvändigtvis skulle ha glömts bort, utan snarare så att de blivit en så integrerad del av hans person att de inte längre skrivs ut lika tydligt och aldrig på näsan.
Ingen Södergran eller Carpelan står bakom tredje symfonin, utan snarare har det här verket fått sin upprinnelse i något högst lekamligt: En passionerad maratonlöpare har nämligen grytt i Heiniö på senare år och trots att han i de sociala mediernas tidevarv har tagit ställning i både politiska och allmänmänskliga spörsmål, verkar hans känslor – åtminstone i det offentliga – uppröras mest av dåligt arrangerade lopp. Löpningen låter sig transformeras till musik inte minst i symfonins yttersatser Züge och Run och att musiken är rytmiskt och motorisk är självklart. Det rytmiska understryks av att hela slagverksgruppen getts en mera framträdande roll än vanligt i verket som benämns sinfonia concertante, en konserterande symfoni. Så inte minst i kadensens väldiga eruptioner.
En uppenbar referenspunkt är Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi och Jouni Kaipainens orkesterverk Aubade beninoise (Beninsk morgonsång), främst på grund av användningen av djembetrumman som konkret förflyttar lyssnaren till en plats utanför den innötta västerländska konstmusiksfären. En skillnad till Sieidi är att en hel grupp slagverkare träder fram snarare än bara en solist. Heiniös symfoni inleds följaktligen med två slagverkare som spelar på var sin djembetrumma på båda sidorna i konsertsalen innan de går upp på scenen.
Mikko Heiniö och Kalevi Aho har båda trampat fram delvis liknande stigar i sitt sökande efter ett eget uttryck och det är intressant att iaktta hur båda tonsättarna gärna tar hela orkesterapparaten i användning för att successivt bygga upp något stort och suggestivt. Även om Aho och Heiniö båda ofta opererar med en rätt mörk grundklang, har Heiniö en starkare dragning till franska orkesterfärger, så både i symfonin och i inledande Maestoso, en kort uvertyr utvunnen ur operan Erik XIV som invigde Logomo under Åbo kulturhuvudstadsår 2011. Åbofilharmonikernas klang var tidvis en aning fadd, men svagheterna vägdes alla gånger upp av de fantastiska insatserna av träblåsarnas stämledare, som för närvarande bildar ett drömteam i orkestern.
Konsertens skönaste stunder
Heiniö är kanske mest känd för att inom ramen för sina nio pianokonserter ha töjt och tänjt på genrens gränser och ett intressant drag i planeringen av konsertprogrammet som helhet var att låta Mikko Heiniö själv välja en pianokonsert, som hade varit viktig för honom i ungdomen.
Av fyra förslag fastnade dirigenten Anja Bihlmaier för Ravels G-durkonsert, som hon och solisten Martina Filjaks hade framfört tidigare. I Ravelkonserten infann sig tveklöst några av konsertens vackraste och skönaste stunder. Bihlmaier dirigerade allt med säker hand och Martina Filjaks lyrisk-poetiska tolkning av konserten var på många sätt skön, liksom tolkningen av Skjrabinpreludiet som encore.