Frihet – ett vinterminne
Natten är mörk och kall, men på sydsidan är det vindstilla. Det enda ljud som hörs är min andedräkt. Jag lägger ficklampan på verandabordet och tar klivet ner. Som av en magnet dras mina blickar uppåt. Himlen är sprängfylld av stjärnor. Rakt ovanför mitt huvud ser jag Cassiopejas glimrande sicksacklinje. Civilisationen är fjärran, om den alls finns kvar. Men universum är på snuddavstånd.
Efter frukosten bär det av. Vi kom ut i går från olika väderstreck, med träff på busstationen i Åbo. Från kyrkbyn fick vi skjuts ner till stranden, sista biten ut med skidor. Inte skridskor, rätt val som det skulle visa sig, trots att föregående veckas töväder krympt ner snötäcket till fläckar av hård skare, mellan partier av frigjord is. Mest snö på nordsidan, men vi är på väg söderut.
Farleden går rätt nära Östernäs, isen har brutits upp ända till klipporna. Den vägen kommer vi inte fram. Men B vet en genväg över ett låglänt skikt av Lohm. Vi stakar in i en vassvik, förbi ett rött hus, djupt inslumrat i marskylan liksom de andra husen vi passerar. Enda livstecknen är spår av djur: harar, hjortar, en räv. Men vem har stämplat med så stora fötter? Kan det vara en lo?
Om en stund är vi på isen igen, i en trång vik, följd av ett nytt näs. Snart ser vi Kalvholms kontur. Hur många gånger jag rott här har jag ingen uppfattning om, men detta är min första vinterfärd, längs nordsidan och ut genom det smala gattet mellan Kalvholm och Verkholm. Nu öppnar sig landskapet, Barskärsfjärden på sjökortet, på en gång välbekant och främmande. Hattskär till höger, Grissleborgs karaktäristiska form längre ut. Bortom den Vargskär och mindre klippor. Vid horisonten en smal strimma. Målet för vår färd.
Kan vi ta oss dit? Isen i år har uppskattats till trettio cm, den bästa på tio år. Men för säkerhets skull har vi ryggsäck och isdubbar om halsen. Problemet är snarare ytan. Glädjande nog är snöfläckarna ställvis stora och jämna, men däremellan gäller det att staka sig fram över hala, knaggliga partier, med tungan rätt i mun. På ett ställe har en bred råk kluvit isen itu, men det går att ta sig över. Långsamt växer strimman fram för våra blickar.
Rimskär. En stenig strand i lä. En termos som korkas upp. Ett silvergrått dis har legat över himlen. Nu har det drivit ostvart och solen tittar fram. Än är havet bundet, ett litet tag. Men luften andas frihet.