Pittoreska Vrangö
Vrangö, Prangli, Wrangelsholm. Kärt barn har många namn. Ön var den enda på Estlands nordkust som förblev bebodd under den sovjetiska epoken. I dag bjuder Vrangö på förtrollande naturupplevelser, pittoreska byar och sovjetiska skuggor.
I Källnäs hamn på östra sidan av Vrangö har sovjettidens kaserner rivits för mer än tio år sedan. Hamnområdet är pittoreskt men skamfilat. Det här var det enda stället på ön där fiskekolchosens båtar fick förtöjas.
HBL besöker ön med en lite oklar svensk historia och träffar en estlandssvensk i en husvagn på ett naturskyddsområde. Vi tittar också på småbåtshamnarna längs Estlands norra kust.
Det är stiltje då vi anländer till Källnäs hamn (Kelnase) i östra Vrangö i maj. Inloppet är smalt så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Gästhamnen hyser ungefär 10 båtplatser och det är småskaliga och rustika växlar som gäller.
Byggnaderna i hamnen har tidigare ägts av den forna fiskekolchosen som var öns största arbetsgivare under sovjettiden. Ett av hamnmagasinen används numera som ett anspråkslöst kulturhus där det är glest mellan väggarna och högt till tak.
– Vi ordnar konserter här i hamnen nästan varje helg under sommaren. De flesta som besöker vår marina är från Finland, men ibland har vi långväga gäster från Sverige och Tyskland, säger Annika Kanter i det hemvävda turistkontoret i hamnen.
En stor del av byggnaderna i hamnen står övergivna och skamfilade och väntar på att någon hugad spekulant ska förbarma sig över dem. Vid byvägen tronar ett rostigt vakt- torn som påminner om det forna skräckväldet då ön var ockuperad och beboddes av ryska soldater. Den sovjetiska försvarsmaktens kaserner revs redan 2007. Nu återstår endast delar av husgrunden och betongfundamenten, som i samband med vårt besök är inramade av tussilagon och vildvuxet gräs.
Privat sjöfart förbjöds
Under ockupationen var Källnäs hamn det enda ställe på ön där bå-
tar fick förtöjas och förvaras i fiskekolchosens regi. Den privata ägorätten förbjöds 1948. Den som inte donerade sin båt till fiskekolchosen fick finna sig i att det egna flytetyget sågades itu. Det gick inte att röra sig fritt längs med stränderna eller färdas till sjöss fram till 1991.
– Strandvakterna installerade signaltrådar som placerades under jorden längs med stränderna. Ifall någon ortsbo gick till stranden utlöstes larmet och beväpnade soldater anlände för att haffa inkräktarna, berättar Taavi Linholm på det lokala hembygdsmuseet Prangli Saarte Muuseum.
Fiskeriet var strängt reglerat och det enda sättet att ta sig till fastlandet under sovjettiden var att åka med postbåten, men det förutsatte ett tillstånd av den jourhavande officeren på ön.
Den lokala sjöfarten återhämtar sig långsamt. Så gott som alla hemman hade tidigare en egen brygga med tillhörande båtar och båthus och fiskrökerier. Så är det inte längre. Många roddbåtar är uppdragna på Vrangös stränder, men de forna bryggkistorna har vittrat sönder.
Vi trampar västerut på våra hyrda cyklar. En övergiven bil av märket Moskvitj står parkerad invid ett uthus som är byggt av gedigna stockar. Tiden står stilla i byn Lääneotsa. Byvägen slumrar till i vårsolen medan fjärilarna flaxar och humlorna surrar vid dikesrenen. En Carl Larssonsk idyll varvas med pittoreskt förfall. Tidens tand har sargat flera av byns fasader. Många hus är övergivna.
Jag tar mod till mig och tittar in genom fönstret till ett av spökhusen. På köksbordet står koppar och tefat draperade av ett tjockt lager damm. Ett par skor tillverkade av sälskinn står övergivna i tamburvrån. Ett magiskt solljus skiktas genom de smutsiga fönstren. Köksbordets bitterljuva stilleben väcker tankar om den familj som har övergivit huset. Det var 164 Vrangöbor som flydde från ön under andra världskriget. Ingen av dem återvände. I dag gapar de övergivna husen tomma 74 år senare.
Till kyrkan via krogen
Kyrkan på Vrangö har anor från 1300-talet. Den nuvarande kyrkan byggdes 1848 med hjälp av en generös donation från den lokala godsägaren Edmund Girard de Soucanton. Godsägaren gick en tragisk död till mötes då han frös ihjäl i samband med en ödesdiger båtfärd i snöstorm från Jõelähtme till Vrangö 1861. Godset har skingrats för vinden, men kyrkan består. Enligt boken Prangli, ajaoaas Soome lahes har den tidigare kyrkan delat vägg med byns krog, vilket ibland ledde till absurda situationer då fylleskrålen på andra sidan väggen överröstade trosbekännelsen och den sakra-
la stämningen i kyrkan. Tack vare nybygget och godsägaren Soucantons donation kunde församlingens medlemmar koncentrera sig på psalmsång i stället för dryckesvisor.
En stor del av korsen på kyrkogården bär svenska namn. Anförvanter från släkterna Linholm, Klasberg och Malmström har lagts till vila i den vigda jorden. De är omgivna av fränder som har kryddat sina svenska namn med en estnisk anstrykning där stavningen har tagit en kreativ vändning. Eller vad sägs om namnformerna Blumkvist, Aksberg, Preiholm och Krönström?
– Det sägs att öns första innevånare var svenskspråkiga fiskare som kom till ön från den nyländska kusten, men det vet man inte med säkerhet, säger Taavi Linholm.
Linholms teori får inget stöd av forskarna på Rannarahva Muuseum. Enligt museet ska namnen inte förväxlas med den estlandssvenska minoritet som bodde på grannön Nargö fram till andra världskriget.
Finlandssvenska efternamn
– Då Estland fick en ny bondelag 1835 blev bönderna tvungna att anta etablerade efternamn. Många Vrangöbor tog helt resolut finlandssvenska efternamn. De hade kommit i kontakt med namnen i samband med sina seglatser till Borgå, Sibbo och Helsingfors då de sålde fisk, hantverk eller sältran, berättar forskaren Külvi Kuusik på Rannarahva Muuseum i Vims.
Enligt Kuusik talade de här släkterna ingen svenska, trots sina svenska efternamn. Kuusiks uppfattning torde ändå vara en sanning med modifikation.
– Jag kommer ihåg att vi fick besök av fiskare från Vrangö på 1930-talet. De talade flytande svenska och berättade om sina strömmingsfångster, berättar den 98-årige estlandssvensken Oskar Friberg i Norrby på Ormsö.
Kuusik skakar misstroget på huvudet åt Oskar Fribergs minnesbilder. Hon köper inte hans anekdoter om Vrangöbornas strandhugg och besök till Norrby.
– Vi har inte hittat vattentäta belägg för att det skulle ha talats svenska på Vrangö fram till kriget. Å andra sidan är befolkningen på Vrangö en salig blandning av människor med estniska, finländska, ryska, svenska och tyska rötter, säger Kuusik.
Vare därmed hur som helst. Den färja som trafikerar mellan fastlandet och Vrangö har döpts till Wrangö enligt den stavning som användes förr bland annat på gamla sjökort. Den estniska namnformen Prangli och den tyska varianten Wrangelsholm fick ge vika för ett svenskt ortnamn, trots att det lokala museet förnekar det svenska arvet på ön.
Vagabond på stranden
När vi strövar längs med den finkorniga sandstranden i den sydöstra delen av Vrangö ser vi en husvagn som skymtar till i skogsbrynet. I änden av husvagnen vajar en blågul, svensk fana. Vi bestämmer oss för att våldgästa den lokale äventyraren. Invid husvagnen står en Volvo med svenska registerplåtar.
– Tjena, hur är läget, frågar en man på klingande rikssvenska.
Raimond Andersson har rötter på ön. Hans familj med släktnamnet Lahe flydde till Sverige i samband med den sovjetiska ockupationen 1944. Andersson kunde välja att ta det lilla lugna under komfortabla förhållanden hemma i Sverige i stället för att sitta och huttra i en husvagn på Vrangö. Men rötterna har slingrat sig kring hjärtat och längtan till hemön fick övertaget.
– Vi hade inte hjärta att lösa in vår gamla hemgård. Det bor nya innevånare i vårt gamla hus nu. Jag bytte ut marken i byn mot den här skogen här vid stranden. Här vill jag bo, säger han och tittar andäktigt ut över det glittrande havet.
Raimond Anderssons mark har förvandlats till ett naturskyddsområde på inrådan av de estniska myndigheterna. Det går inte att bygga en stuga i naturskyddsområdet, men det är okej att kinesa i en husvagn, anser kommunen.
Enligt estnisk lagstiftning har alla som flydde Estland under kriget rätt att återfå den mark som deras förfäder ägde under mellankrigstiden. Återlämningen av fastigheter och mark till estniska flyktingfamiljer har förlöpt väl. En stor del av marken på Vrangö ägs i dag av familjer som bor största delen av året i utlandet, de flesta av dem i Sverige. I dag väljer många av deras ättlingar att bygga sommarstugor på ön, men enligt lokala källor har ingen av dem återvänt till den forna hemön för gott.
– Jag bor här från april till oktober. De kallaste vintermånaderna håller jag till i Tallinn eller i Sverige. Det är så lugnande att vistas här vid stranden, säger Raimond Andersson.