Östafrika har dragits in i maktkampen om Mellanöstern
Maktspelet i Afrikas horn är i dag så invecklad att också en ytlig beskrivning blir förvirrande eftersom situationen i området förändrats radikalt och nya aktörer trätt in på scenen. Den nya etiopiska premiärministern Abiy Ahmed vill att Etiopien finner e
I slutet av mars utnämndes Abiy Ahmed till ny premiärminister i Etiopien efter veckor av förhandlingar inom det regerande partiet Etiopiens revolutionära front. Jag var själv i Addis Abeba dagen då Ahmed höll sitt första tal som premiärminister. Överallt, i kaféer och affärer tittade man på talet i TV, folk hade parkerat vid vägkanten och lyssnade på det i sina bilar. Kommentarerna var översvallande positiva: Här är mannen som kan ställa allt till rätta!
Valet av Ahmed kom som en stor lättnad för de flesta etiopier och förväntingarna är stora att han ska lyckas ena nationen efter år av uppslitande etniska konflikter. Han är den första regeringschefen i landets historia som kommer från den största folkgruppen, oromo. Etiopien har de senaste två åren skakats av etnisk oro som bottnar i att de två största etniska grupperna, oromo och amhara, har känt sig förfördelade och diskriminerade eftersom regeringsmakten i mer än 20 år har innehafts av en liten grupp ur tigréfolket som bara utgör sex procent av landets befolkning.
Det är ännu för tidigt att bedöma om Ahmed kommer att kunna lösa de inre konflikter som paralyserade landet och ledde till att regeringen tidigare i år införde undantagstillstånd. Spänningen är fortfarande stor och de senaste sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter ägde rum för bara en dryg månad sedan. Men den nya regeringschefen har i alla fall tagit energiskt initiativ på en front som tidigare regeringar hade försummat, nämligen utrikespolitiken.
Ända sedan nittiotalet har Etiopien varit en av de snabbast växande ekonomierna i Afrika, med en årlig tillväxt som under tidigare år gav landet en ställning som regional stormakt också på det politiska planet. Men den inrikespolitiska oron skadade ekonomin och försvagade denna regionala ledarposition. Nu när den inre krisen är över ska man återta sin naturliga ledarplats bland Östafrikas nationer, menar den nya etiopiska regeringschefen.
För två veckor sedan gjorde Abiy Ahmed en rundresa till Etiopens grannländer Djibouti, Sudan och Kenya. Diskussionerna med värdarna gällde främst ekonomiskt samarbete, i Djibouti och Kenya hamnprojekt – synnerligen viktiga för Etiopien som saknar kuster – och i Sudan det etiopiska dammbygget i Nilen. Men framför allt var resan en politisk markering från den nya etiopiska regeringen: trots våra inre svårigheter är vi fortfarande en regional makt att räkna med!
Men under de år som Etiopien varit upptagen av sina inre problem har situationen i Afrikas horn förändrats radikalt. Där man tidigare hade att räkna med en dödsfiende, Eritrea, och en ovänligt sinnad stat, Egypten, har nya aktörer trätt in på scenen. Kriget i Jemen, som bröt ut för tre år sedan, har haft enorma återverkningar på andra sidan Röda havet. Nu måste en etiopisk utrikespolitik inte bara räkna med Eritrea och Egypten, utan också nya rivaler: Saudi-Arabien och Förenade arabemiraten.
Maktkampen på Afrikas horn är i dag så invecklad att också en ytlig beskrivning blir förvirrande. Detta är ett av de strategiskt viktigaste områdena i världen. Inloppet till Röda havet är en av de främsta handelsrutterna och har en enorm militär betydelse.
Inte bara länderna i regionen, utan också stormakterna, tävlar om inflytande här. I det lilla Djibouti har USA, Frankrike och Kina militärbaser och Saudi-Arabien förhandlar om att också öppna en.
Israel har elektroniska avlyssningsstationer i Eritrea som inofficiellt hjälper den saudiledda krigföringen i Jemen med information. Förenade arabemiraten har ingått avtal med regeringen i den autonoma somaliska republiken Somaliland om att bygga ut hamnen i Berbera och förhandlar också med myndigheterna i somaliska Puntland om en hamn där. I detta getingbo ska Etiopien nu försöka finna en väg tillbaka till sin tidigare position som regional stormakt. Etiopiens främsta strategiska mål är att isolera Eritrea ekonomiskt och politiskt. Eritrea har hittat en allierad i Egypten, som ser det etiopiska dammbygget i Nilen som ett hot mot sin vattenförsörjning. Rykten om att egyptiska trupper skulle ha skickats till Eritrea har visserligen dementerats men är talande för den spända stämning som råder. Eritrea har funnit en annan vän i Förenade arabemiraten, som har fått en militärbas i Eritrea som stödjepunkt för sin krigföring i Jemen.
För att ytterligare komplicera situationen har vi följderna av Qatarkrisen. Det var för ett år sedan som Saudi-Arabien och Förenade arabemiraten inledde en luft-, land- och sjöblockad mot Qatar med motiveringen att Qatar understödde terrorism. Den dolda men underförstådda anklagelsen var att Qatar hjälpte Iran att understöda houthirebellerna i Jemen i deras uppror mot regeringen och därmed indirekt stödde Iran i dess kamp med Saudi-Arabien om inflytande i Mellanöstern. Qatar reagerade med att dra bort sina fredsbevarande trupper från Djibouti, som bevakade gränsen mot Eritrea. Eritrea och Djibouti är i formellt krigstillstånd.
För att förenkla ekvationen kan man dela upp det östafrikanska maktspelet i två läger. Å ena sidan har vi Saudi-Arabien, Arabemiraten, Eritrea och Egypten, å den andra sidan Qatar, Turkiet och Sudan. Turkiet, som alltmera öppet uppträder som en rival till Saudi-Arabien, har nyligen öppnat en militärbas i den sudanesiska hamnstaden Suakin.
Kriget i Jemen har gjort Östafrika till en delskådeplats i den större kampen om makt och inflytande i Mellanöstern. Etiopien må ha anspråk på att vara en regional stormakt, men har det resurser att vara med och tävla på den nivån?