Världsekonomin och min mage
Europa är utsatt för riskerna som hänför sig till både USA och Kina, men vi har också våra egna problem.
Handelskrig och osäkerhet har dominerat den internationella ekonomiska debatten under de senaste månaderna. President Donald Trumps oförutsägbarhet har skapat en miljö där ekonomin är kopplad till den amerikanska politiken på ett nytt sätt. Hur oroade skall vi vara?
Under de senaste veckorna har jag deltagit i flera konferenser runtom i världen, bland annat IMF:s och Världsbankens olika sessioner i samband med deras vårmöten. Det gemensamma temat för alla dessa sammankomster har varit läget i världsekonomin. Efter att ha suttit på otaliga seminarier där politiker, tjänstemän och den privata sektorns representanter dryftat läget förstärktes den olustiga känslan jag en längre tid redan haft i magen.
För ett år sedan dominerades marknaderna, men också realekonomin av något som nästan kunde liknas vid eufori. Nu är läget helt annorlunda. Det ses fortfarande som mest sannolikt att den goda konjunkturen kommer är fortsätta en tid, men samtidigt finns det fler och fler saker som pekar på att cykeln mognat. Och alla är inte övertygade om att de goda tiderna kommer att fortsätta.
Själv har jag en längre tid funderat på penningpolitikens normalisering i USA; räntorna höjs och centralbanken minskar på sina balanser. Samtidigt har en stor finanspolitisk stimulans satts in då man i december beslöt om nya omfattande skattelättnader, som åtminstone på kortare sikt finansieras med ökad offentlig skuldsättning. Finanspolitisk stimulans av den här kalibern är riskabelt vid en tidpunkt då inflationen börjar vara i linje med målsättningen och arbetslöshetsnivån är nära 4 procent. Historien lär oss att risken för överhettning med abrupt slut inte kan uteslutas. Utöver detta såsar eskaleringen av handelshinder och hela processens oförutsägbarhet till det hela.
Kinas privata skuldsättning har också oroat under en längre tid. Under fjolåret såg vi en kort period då skuldsättningen i relation till bnp inte längre steg, vilket skapade hopp om att Kinas tillväxtmodell kanske höll på att förändras. Samma fenomen orsakar också oro för hur fort Kinas ekonomi, och världsekonomin, kan växa utan att skulderna växer. Det finns inga klart goda vägar ut ur det hela och vi kan bara konstatera att i början av 2018 vände skuldsättningen i relation till bnp igen uppåt.
Europa är utsatt för riskerna som hänför sig till både USA och Kina, men vi har också våra egna problem. Överskuldsättning, banksektorns skörhet i kontinentala Europa, bristen på strukturella reformer samt också här den normalisering vi hoppas få se i penningpolitiken skapar en fragil helhet.
Världsekonomin är ett komplicerat maskineri. Det finns många stora fenomen som styr på ett sätt vi inte riktigt kan vara säkra på och delvis i motsatt riktning, vilket gör det mycket svårt att utvärdera vilka krafter som kommer att dominera. Därför får en trygghetsälskande finländare som jag en obehaglig känsla i maggropen.