Älskade Någon, vart försvann du?

Vårt arbete har blivit mångsidigare. Så kan man också se det. När administratörernas, hjälpredornas, jobb har försvunnit. I dag ropar många organisationer efter fixaren Någon. Är svaret roboten?

Jo, vi nickar alla instämmande. Det här problemet måste åtgärdas. Det blir tyst en stund kring mötesbordet tills en av oss säger de förlösande orden och vi kan gå vidare: Någon måste ta hand om och föra det här vidare.

Vad var problemet? Det spelar ingen roll. Fast egentligen var det fråga om att sköta ett par rutinärenden. Men tror ni att det fick en lösning? Nej. För Någon gäckar oss hela tiden och sköter inte sitt.

Någon har försvunnit från våra arbetsplatser. Läkaren hade en gång Någon vid sin sida som skötte rutinärenden som rapporter och sjukjournaler. Jag jobbade många somrar under studietiden på sjukhus och minns hur det på varje avdelning fanns en läkarsekreterare. Läkaren ägnade sig åt patienterna. I dag får läkaren kanske ta emot några patienter färre per dag då hen också ska göra Någons uppgifter. Sekreteraren, assistenten, biträdet – kärt barn har många namn – har försvunnit. Administratörerna. Alltså Någon.

Samma visa hörs från många andra branscher. Polisväsendet är en, utbildningsväsendet en annan. Mediebranschen, som jag känner bäst, är en. Tänker jag medan jag pillar in siffror i ett digitalt kalkylblad.

Borde inte polisen jaga skummisar och bovar, lärarna undervisa och läkaren bota patienter? Och journalisten ägna sig åt journalistik?

När doktorn ska på konferens ska hen boka flygbiljetter och hotell själv, när universitetsprofessorn kläcker idén att samla några utländska kolleger till brainstorming ska hen själv kanske ordna konferensutrymme, lunch och tilltugg till kaffet. Gärna förstås också något kulturellt till kvällen.

Det här sägs vara digitaliseringens fel. Jyty, den offentliga och privata sektorns funktionärsförbund, gjorde 2015 en rätt omfattande enkät bland sina medlemmar. 2 718 anställda med sekreteraruppgifter och administrativa uppgifter besvarade enkäten. 96 procent av dessa var kvinnor. De som svarade ansåg att många andra inom organisationerna har åtagit sig uppgifter som sekreterarna tidigare skötte. Många hade dessutom den erfarenheten att digitaliseringen gjort att sekreterare och annan administrativ personal har sagts upp.

Någon skötte tidigare sina uppgifter, sådana som sanerarna inte såg eller brydde sig om. Någons arbetsuppgifter var ofta av det osynligare slaget – en marktjänst. Som sköttes av kvinnor. Någon skrev rapporter, dokumenterade, arkiverade. Kanske monotona jobb, men inte onödiga.

Så Någon försvann. Och sen blev det tyst. Debatten tog aldrig fart i Finland. Som vanligt går snacket livligare i Sverige.

Forskaren Louise Bringselius vid Lunds universitet har i ett debattinlägg sammanfattat problematiken så här: ”Samtidigt som vi behöver fler enkla arbeten i samhället, har vi organisationer där antalet sekreterare har decimerats kraftigt under de gångna decennierna. I stället har det administrativa arbetet lagts över på andra medarbetare, inte minst på de grupper som kallas professioner, till exempel lärare, läkare, poliser. Offentliga sektorn kan här vara en föregångare genom att uppmuntra återinförande av dessa funktioner och på så vis kan man erkänna det viktiga arbete som administratörerna gör. Samtidigt som man också låter professionerna göra det som de är anställda för.”

Någon kommer knappast tillbaka, men vi har kanske banat väg för robotiken. Kanske är det digitaliseringens uppgift att se till att de som har en specifik profession inte ska behöva utföra Någons jobb?

Men roboten är fortfarande för dyr och inlärningsförmågan för dålig. Roboten Sophia åker omkring på teknikmässor och berättar vad hon tror att hon kan bli. När vi egentligen vet vad hon borde bli. Någon.

Borde inte polisen jaga skummisar och bovar, lärarna undervisa och läkaren bota patienter? Och journalisten ägna sig åt journalistik?