Vinklad version av fasansfulla kvinnoöden
Marjo Liukkonen fäster uppmärksamhet på viktiga frågor och erbjuder fräscha nya infallsvinklar. Hennes uppenbara förhandsinställning, ensidiga användning av alla ledtrådar som kan styrka hennes teser och långtgående slutsatser på vaga grunder, förstör ver
I inbördeskrigets efterdyningar 1918 var ett människoliv inte mycket värt i Finland. Till de värsta krigsförbrytelserna hör summariska avrättningar av tillfångatagna röda genast efter kriget. I Lahtis sköts omkring 500 fångar, bland dem ett par hundra kvinnor.
Deras öde uppmärksammas av forskaren Marjo Liukkonen i en nyligen framlagd doktorsavhandling och samtidigt utgiven fackbok med namnet Hennalan naismurhat (Kvinnomorden i Hennala).
Röda kvinnogarden grundades på 19 finländska orter och uppskattningsvis 2 600 kvinnor, majoriteten under 20 år gamla, slogs med vapen i hand för den röda saken – och dokumenterat med framgång.
Kvinnliga rödgardister tycks vid krigsslutet ha straffats extra hårt, speciellt i Lahtis, men också andra kvinnor kunde råka illa ut. På de s.k. fellmanska fälten i Lahtistrakten togs mer än 22 000 fångar, bland dem hela familjer med kvinnor och barn, som fått sin flyktväg österut avspärrad av tyskarna. I Lahtis arkebuserades enligt vedertagna uppgifter exakt 200 kvinnor.
Kvinnornas öden har i berättelserna från Finlands inbördeskrig länge förbisetts, men har under senare år fått välförtjänt uppmärksamhet i flera kvalitativt högtstående vetenskapliga verk. Till dessa hör dessvärre inte Liukkonens bok.
Ingen källkritik
Liukkonen presenterar historier om arkebuseringar och våldtäkter, och tecknar en skakande bild av lägervardagen i Hennala och av soldaters och personalens utstuderade grymheter gentemot speciellt de kvinnliga fångarna. Och hon påstår sig ha hittat ett tjugotal hittills okända kvinnliga dödsoffer.
I Lahtis utfördes tvivelsutan fasansfulla dåd våren 1918. Anklagelserna riktas främst mot den estniske majoren Hans Kalm, vars bataljon ansvarade för vakthållningen i Hennala de tre första majveckorna. Arkebuseringarna där utgör ändå ett undantag från den allmänna bilden av fånglägren, och arméledningen påminde i maj flera gånger om att arkebuseringar utan gängse dom inte fick förekomma.
Men det här var den vita hämndens tid, då lagen togs i egna händer på många håll. Samtidigt lät den västnyländska bataljonen i Västankvarn i Ingå avrätta runt 70 fångar, och lämnade dessutom i grannsocknarna i norr mer än hundratalet lik efter sig.
Det besvärliga med Liukkonens bok är att hon helt förbiser källkritik och låter bli att bedöma källornas trovärdighet. Hon baserar långt sin framställning på spridda detaljer i hågkomster nedtecknade 50 år efteråt eller använder sig okritiskt av politisk klasskampspropaganda från 1920-talet som rena fakta. Detta material blandar hon sedan friskt med Foucaults sexualitetsteorier och Hanna Arendts tolkningar av nazisternas förintelseläger i sin presentation av kvinnoödena i Lahtis.
Feministiskt
Detta förhållningssätt till källor, liksom att jämställa nazisternas förintelseläger – där man strävade efter att utplåna så många människor som möjligt – med de röda fånglägren i inbördeskrigets slutskede tycks vara populärt bland några andra, enligt egen utsago feministiska, finländska forskare, som sedan flitigt citerar varandra för att öka sin trovärdighet.
Liukkonen betecknar sitt verk som ”feministiskt och historiskt inriktad sociologi” och säger sig vilja synliggöra rådande patriarkaliska strukturer och ifrågasätta den makt som åstadkommit dem.
Boken skall reflektera över och producera feministiskt kollektivt sinne (tuottaa feministisesti kollektiivista mieltä).
Andra feministiska eller sociologiska forskare må tycka till om det här faktiskt är sättet som vetenskap ska produceras inom den genren.
Trovärdigheten
En historikers varningsklockor börjar ringa redan på andra textsidan vid förklaringen att senatens militärkommitté under Mannerheims ledning flyttade till Vasa den 18–19 januari för att jägarna fanns där. De kom dit först en dryg månad senare.
Ett exempel på Liukkonens sätt att dra slutsatser: I bokens början förklarar hon sig ha fått en vink om att fångarna i Hennala medvetet skulle törstas ihjäl (näännyttää janoon) av den kvinnliga rödgardisten Inkeri Englunds nedtecknade uppgift om att hon betalat 10 mk åt en vakt för att få hämta vatten. I bokens textdel utvecklar hon resonemanget, men presenterar inga andra källor än denna enda text. I bokens slutsatser står det klart att fångarna avsiktligen skulle törstas ihjäl.
Men hon ifrågasätter aldrig trovärdigheten i berättelsen, inte ens fast hon lite senare återger hur samma Englund berättar om hur Mannerheim den 16 maj, på väg till segerparaden i Helsingfors, stannar till i Lahtis och på en vit häst rider in i Hennala och piskar röda fångar med en flera meter lång piska så att ögat flyger ut på en fånge. Liukkonen konstaterar bara att Mannerheim inte kom för att bekanta sig med fångarnas situation, han bara åkte vidare till Helsingfors ...
Suck.
Förväntade slutsatser
Den angelägna men svårbehandlade frågan om sexuella övergrepp och våldtäkter i fånglägren behandlar Liukkonen på lika vaga grunder. Hennes självklara utgångspunkt är att våldtäkter givetvis förekom, bland annat utifrån foucauldianska teorier, men hon förefaller att dra slutsatsen att de klaraste bevisen för att kvinnliga fångar våldtogs är att det inte egentligen finns några omnämnanden om detta i källorna.
En läkares rapport om att en vaktsoldat umgåtts (veljeillä) med en kvinnlig fånge och därvid ertappades med fem tobakspaket under regnrocken i vaktbåset, ser Liukkonen som ett entydigt bevis för sexuellt utnyttjande.
Att utreda våldtäkter i det förflutna är oerhört krävande. Säkert väckte den kvinnliga närvaron mäns intresse, och mycket möjligt förekom övergrepp av olika slag, men grunderna för att antyda hur kvinnorna våldtogs innan de arkebuserades eller utsattes för systematiska utnyttjanden av både tyskar och vita finländare, ter sig märkligt vaga.
Slutsatserna avslöjar nog mer om forskarens förväntade resultat än om den verkliga situationen 1918. Våldtäkterna till exempel i slutskedet av andra världskriget och på Balkan på 1990-talet gör det inte självklart att samma skedde också i Lahtis!
Liukkonen antyder också – helt utan att anföra bevis – att namngivna vakter och lägertjänstemän som senare blev framgångsrika företagare, skulle ha lagt grunden för sina företag genom illegal svartabörshandel eller utpressning av fångarna i lägret.
Liukkonen fäster uppmärksamhet på viktiga frågor och erbjuder fräscha nya infallsvinklar. Hennes uppenbara förhandsinställning, ensidiga användning av alla ledtrådar som kan styrka hennes teser och långtgående slutsatser på vaga grunder, förstör verkets trovärdighet. Boken kan knappast sägas uppfylla kriterier för historisk forskning, eller erbjuda relevanta förklaringsmodeller för det som hände i Hennala.
Boken har väckt berättigad indignation bland seriösa forskare, som tyvärr kommer att få jobba länge för att korrigera de här spridda missuppfattningarna.
Den underlättar inte försoningsprocessen efter 1918, men det är knappast heller författarens ambition.