Blå framtid? – nej, knappast
Blå framtid försöker förtydliga sin politiska profil, men utan framgång.
Det har snart gått ett år sedan Sannfinländarnas omtumlande partikongress i Jyväskylä. Den resulterade som bekant i att partiet sprack och en ny grupp uppstod som fortsatte i Sipiläs regering. Gruppen som först kallade sig Nytt alternativ bytte senare namn till Blå framtid som också blev det nya partiets namn.
Men någon klar profil har partiet inte lyckats skapa. De ledande blå politikerna kan inte beskyllas för att inte försöka, men resultatet är klent.
Partiordförande Sampo Terho och partiets vice ordförande Tiina Elovaara lyckades i alla fall skapa ett stort pressuppbåd, tack vare marknadsföring om att något stort skulle avslöjas, då partiet förra veckan presenterade sin logo och sin identitet.
Terho slog då fast att Blå framtid är en reformvänlig konservativ rörelse. Kombinationen av de två orden skorrar illa och beskrivningen lämnar fler frågor än svar. En konservativ vill bevara och uppskattar det bestående men är mot snabba förändringar och reformer.
Terho förklarar det med att man vill hålla fast vid de traditionella värdena, som individen och familjen, men att samhällsstrukturerna bör förnyas.
De mål han samtidigt presenterade är väldigt ensidiga, de innebär alla tilläggskostnader. Bland annat vill partiet sänka inkomstskatten, ge alla inkomstrelaterat arbetslöshetsstöd , minska skattebördan för bilister, höja de låga arbetsoch folkpensionerna och höja hemvårdsstödet. Hur det hela ska finansieras framgår inte.
Blå framtids problem att skapa en egen trovärdig politisk profil består.
Försvarsminister Jussi Niinistös förslag för några dagar sedan om att inga kvinnliga beväringar skulle tas emot på en tid för att spara några miljoner euro väckte främst förundran, förargelse och fördömanden ur jämställdhetssynpunkt. På basen av alla negativa reaktioner gav det Niinistö och hans parti i huvudsak minuspoäng .
Niinistös och Terhos försök i stadsfullmäktige i Helsingfors att byta namn på Leninparken till Ukko-Pekkas park gick också helt i stöpet förra veckan. Bara som exempel.
Opinionsmätningarna talar sitt tydliga och för Blå framtid dystra språk. Partiet väcker inget intresse hos väljarna. Stödet ligger fast förankrat vid ungefär en och en halv procent. Oberoende av vad partiet och dess politiker hittar på. Fortsatt regeringsmedverkan med fem ministrar tycks inte ha imponerat på väljarna.
Medlemsantalet ligger också under 1 000 och bara ungefär 50 av de gamla Sannfinländarnas nästan 800 fullmäktigeledamöter har gått över till Blå framtid.
Uppståndelsen som riksdagsledamot Kaj Turunens avhopp från de blå till Samlingspartiet skapade vill Sampo Terho knappast uppleva på nytt. Men han kan inte vara säker på att Turunen är den sista som lämnar gruppen.
Flera riksdagsledamöter i den blå gruppen tänker förutom på partiet också på sin egen sits och då det egna partiet inte verkar gå hem hos väljarna kanske de ser en större chans till inval i ett annat parti. Många blå riksdagsledamöter ligger ideologiskt mycket nära SDP och även Saml, så skuttet behöver inte kännas långt.
Blå framtid har precis som alla övriga partier tre val framför sig inom ett år. Landskapsvalet som är planerat till oktober blir det första testet och en utmaning inte bara för de blå utan också för alla andra partier. Det är första gången det hålls och oklarheten kring vad det nya organet, landskapsfullmäktige, egentligen ska göra är utbredd.
Riksdagsvalet hålls i april och det kan bli avgörande för Terho & co. Om valresultatet stannar vid opinionsmätningarnas siffror just nu så hamnar partiet helt i marginalen med på sin höjd två-tre riksdagsmandat. Även det kan bli svårt utan lyckade valförbund.
Det hjälper knappast heller så mycket även om Timo Soini, som Terho vagt antytt, kandiderar i Europaparlamentsvalet nästa sommar och på gamla meriter samlar så mycket röster att det räcker för ett mandat. Det är storleken i riksdagen som avgör framtiden för Blå Framtid.