Vitalisera det nordiska lagstiftningssamarbetet

NORDEN Norden ska vara världens mest integrerade region, slog de nordiska statsministrarna fast i en gemensam deklaration 2016. Målet är klart och tydligt, men nås bara om lagstiftningen är tillräckligt samordnad så att det är lätt för människor och företag att röra sig över gränserna.

Nordiska ministerrådet gav i fjol den norske professorn Inge Lorange Backer i uppdrag att göra en analys av möjligheterna att stärka det nordiska lagstiftningssamarbetet. Backers rapport ”Styrket nordisk lovsamarbeid – Muligheter og utfordringer” överlämnades i januari i år och finns (även översatt till finska) på ministerrådets publikationsplats www.norden.org/nordpub.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet har en imponerande historia. Flera viktiga lagar har under 1900-talet samordnats, till exempel äktenskapslagen, avtalslagen, aktiebolagslagen, konsumentskyddslagen, sjölagen och köplagen. Och även när direkt samordning inte har skett har man samarbetat och även anpassat sig till varandra.

I dag eftersträvas likalydande nordiska lagar inte längre. Samarbete bedrivs visserligen på många områden och det är mest av informell och praktisk natur och givetvis nyttigt. Genom att dra nytta av andra länders erfarenheter kan man få idéer och undvika misstag. Detta gäller inte minst genomförandet av EU-rätten. Och genom att samarbeta kan man förhindra att det uppstår byråkratiska hinder mellan länderna, även om lagarna inte är likalydande.

Backer pekar i sin rapport på hur ambitionsnivån för samarbetet i dag varierar. Han konstaterar att det på tjänstemannanivå är en allmän uppfattning att det ömsesidiga informationsoch erfarenhetsutbytet fungerar väl och är nyttigt i den nationella lagberedningen, men att det inte finns tillräckligt med tid och resurser och inte heller tillräcklig konkret nytta av ett mer omfattande lagstiftningssamarbete som skulle syfta till likartad lagstiftning. Samarbetet skulle därför enligt Backer stärkas om det tas klara och konkreta politiska initiativ av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.

Det osäkra geopolitiska läget och osäkerheten kring den europeiska integrationsutvecklingen gör att intresset för det nordiska samarbetet upplever något av en renässans. Det finns otvivelaktigt en bred enighet om att nordiskt samarbete behövs – oenigheten gäller främst ambitionsnivån.

Den nordiska samarbetsöverenskommelsen, det så kallade Helsingforsavtalet, förpliktar länderna till ett nära samarbete på bland annat lagstiftningens område, på privaträttens område till och med ”att uppnå största möjliga överensstämmelse”. Statsministerdeklarationen skapar ett momentum för en vitalisering. Därför borde Backers rapport få ett bemötande som leder till kreativ utvecklingsprocess.

Det är förståeligt att tidens brådska, fem länders parlament som arbetar i otakt och en allt växande EU- och annan internationell reglering gör att det nordiska lagstiftningssamarbetet lätt hamnar i kläm.

Backers rapport är ändå viktig. Framför allt är det viktigt att nu ta fasta på möjligheterna att vitalisera det nordiska lagstiftningssamarbetet. Det gäller att hitta på nya effektiva metoder att samarbeta framför allt så att de enskilda ländernas lagar inte skapar hinder för rörligheten inom Norden. Det skulle gälla att lära sig att samarbete inte behöver betyda mera arbete – tvärtom bör man sikta på ett samarbete där arbetsuppgifter fördelas. Detta gäller också till exempel implementeringen av EU-rätten. Där enhetliga resultat nås, kan det nordiska rättsliga samarbetet i övrigt också bli en vinnare. Enhetlig lagstiftning skapar grund för forskningssamarbete och rättspraxis.

Det skulle nu vara dags att göra en analys av vilka synergieffekter som kan uppnås med ett moderniserat och vitaliserat nordiskt arbete. Det duger inte att bara konstatera att ministeriernas resurser i dag inte räcker till. Om det på politiskt håll finns ett genuint intresse för det nordis- ka, bör nästa steg vara att analysera vilka resurser som behövs och hur gemensamma projekt också kan ordnas så att de avlastar arbetsbördan för länderna.

Vid sidan av detta finns det orsak att välja ut något eller några projekt där de nordiska länderna väljer att samarbeta närmare med målet att nå så likartad lagstiftning som möjligt. Symbolvärdet av sådant mer ambitiöst lagstiftningssamarbete skulle vara betydande.

Genom sin deklaration har statsministrarna angett tonen för den politiska vilja som behövs för att återuppliva det nordiska lagsamarbetet. Justitieministerierna och andra relevanta ministerier måste ta statsministrarnas signaler på allvar.

JOHAN BäRLUND

juris doktor, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet

STEN PALMGREN

juris licentiat, (tidigare lagstiftningsråd vid Justitieministeriet)

THOMAS WILHELMSSON

juris doktor, professor (tidigare rektor och kansler för Helsingfors universitet)