Män kan

Jag har irriterat mig på handlingsplaner för jämställdhet som har pojkar och män som en prioriterad grupp att engagera. Som om alla kvinnor och flickor är det. Eller pojkar och män inte är det. På ett annat plan har jag köpt poängen med att aktivt försöka inkludera hela mänskligheten och att samtidigt visa vilka konsekvenser ojämställdhet får för planeten och dess invånare.

Irritationen har nog bottnat i att jag tolkat in en undertext som handlar om att män och pojkar inte av sig själva förstår att stå upp för jämställdhet, eller ännu värre: att saken vinner större kraft om de med mera makt kan engageras. Som om alla kvinnor förstod att stå upp för jämställdhet – eller alla män hade mer makt. Argumentet om att alla vinner på jämställdhet spökar också.

När vi börjar tilldela olika grupper (mödrar, invandrare, samer) vissa egenskaper, roller eller åsikter blir det farligt. Risken är stor att vi bryter mot deklarationer om mänskliga rättigheter och undergräver till exempel rätten till hälsa, urfolkens eller flyktingars rättigheter. Vi ska inte bunta ihop människor på det sättet, vi kan inte tala om män eller pojkar som homogena grupper. Och ändå måste vi göra det. För det är när vi gör de indelningarna som vi kan få syn på strukturella olikheter som löneskillnader, våldsutsatthet eller obalans i representation. Så hur går det att hantera denna konflikt?

En övning är att byta namn på grupper som pekas ut – Lovisabor våldtar (förlåt, men ni fattar övningen), bilister vill arbeta med människor, rödhåriga är fysiskt svagare än blondiner. Det är oftast då det absurda i att hävda åsikter, roller eller egenskaper för vissa grupper av människor framträder. Olikheterna och variationerna är stora hos individerna. Samtidigt vet jag att gruppen kvinnor tjänar mindre, har färre tillgångar på banken och tar större ansvar för barn och sjuka anhöriga. Gruppen män dör tidigare, avtjänar oftare straff och har sämre kontakt med sina barn. Ingendera sitsen verkar särskilt rolig. Ojämställdhet och förlegade roller är inte kul.

En annan dimension är mångfalden inom de olika grupperna – och alla de som faller utanför. #metoo-rörelsen har visat hur sexism och rasism tvinnas samman. Våld i nära relationer med andra förtecken än de heterosexuella riskerar osynliggöras och jag har mött förnekande av incest hos urfolk med argument om att männen redan är för marginaliserade i majoritetskulturen.

Något har ändå hänt, vissa mansorganisationer pekar på hur män kan agera apropå #metoo. Män kan högljutt säga ifrån, mot sexism och trakasserier. Män kan lämna kammare som föder kvinnohat. En grupp spanska manliga professorer vägrar medverka i paneler där könsfördelningen är snäv. Skådespelare av alla kön kräver likalön. Mer sådant och jag kommer alltid stå upp för männens och pojkarnas lika rätt till omsorg och ansvar. Det heter jämställdhet och handlar om alla människors lika värde. Men att omfördela makten kommer aldrig att uppfattas som en vinst av alla.