Code Red i min sons skola
Samma dag som 17 människor blev skjutna på ett gymnasium i Florida i februari var det så kallat ”Code Red-alarm” på min 10-åriga sons skola. Ett bankrån i närheten av skolan innebar att en beväpnad gärningsman var på fri fot och jagades av polisen. Och eftersom polisen och skolans ledning var nervösa för att gärningsmannen skulle ta sin tillflykt till skolan, gick man in för ”Code Red”.
Alla visste vad man skulle göra, för den här typens alarm är något man övat sig för många gånger. Snabbt släckte klassläraren ljuset och drog för gardinerna, medan alla barnen gömde sig på olika ställen i klassrummet, de flesta bakom en stor tv-skärm där de inte syntes från dörren.
Sådan är vardagen i skolorna i USA i dag – och för min son en vardag mycket olik den han förut upplevde i Minervaskolan i Tölö, där en brandövning då och då räckte som drama. I USA undervisar lärarna i stället barnen i hur de skall handla om en beväpnad man stiger in i skolan och börjar skjuta.
Också här på universitetet där jag arbetar har vi haft övningar som handlar om hur jag som föreläsare skall reagera om en beväpnad gärningsman skulle komma in i byggnaden där jag undervisar. Övningarna leddes av poliser som lärde och hur vi skall förhålla oss när – inte om – det skjuts på vårt universitet, och kontentan av lärdomen uppsummeras i tre ord: run, hide, fight.
Övningarna i skolor och universitet handlar alltså inte om något som är teoretiskt möjligt. Masvsskjutningar är i dag ett hot och en reell möjlighet. Tidningen The New York Times gick rentav så långt att de kallade den generation av barn och unga som växer upp i dag för ”Generation School Shootings” – eftersom de växer upp i skuggan av så många skolskjutningar.
Sedan den stora skolskjutningen i Columbine High 1999 har det inträffat över 200 skolskjutningar i USA, och över 200 000 barn och unga har upplevt att det skjutits i deras skola på skoltid. Och trots att statistiken hävdar att skolorna är säkra, gör varje ny skolskjutning frågan aktuell för föräldrarna: Var sker det nästa gång? Blir det i mitt barns skola?
Det är utan tvivel därför som ett stort flertal i dag vill göra den liberala amerikanska vapenlagstiftningen mera restriktiv. Hela 70 procent av amerikanerna anser att det borde vara svårare att köpa vapen, och ännu fler anser att den typ av vapen som ofta används i de här tragiska skjutningarna borde förbjudas helt. I Madison, där jag bor, har flera av våra grannar skyltar i fönstret där det står sådant som ”Mödrar kräver handling” och ”Vapen hör inte hemma i skolan”.
Dessvärre håller de amerikanska politikerna inte jämna steg med befolkningen. Vapenlobbyn, notoriska National Rifle Association, har stor makt i Washington. Så stor, att många republikanska och demokratiska politiker är nervösa för att säga emot dem eftersom de är oroade för att förlora det stöd NRA kan ge dem.
Lyckligtvis accepterar ungdomen inte politikernas passivitet. Efter skolskjutningen i Parklandgymnasiet i Florida uppvisade skolans elever en aktivism och ett mod av aldrig förut skådat slag. De dominerade den politiska dagordningen, de uppträdde i tv, skrev kolumner i pressen och fanns överallt i sociala medier. De arrangerade också det de kallade ”March for our lives” – en jättelik manifestation som omfattade hela USA med över en miljon amerikaner som uttryckte sitt stöd för en strängare vapenkontroll.
Man kan bara hoppas att unga amerikaner än en gång kan visa vägen och förändra den amerikanska kulturen till det bättre. De har gjort det förut, så kanske de gör det igen. Men den här gången är deras motståndare starka. De har pengar och privilegier och gör vad de kan för att få de unga att tiga.
För varje ny skolskjutning ljuder argumenten mot ökad vapenkontroll ändå mera och mera ihåligt. Det är verkligen en kamp på liv och död. Hur många måste ännu dö innan politikerna äntligen gör något?