I den grå zonen mellan konstmusik och jazz
Det mesta kretsade kring valthornisten Gunther Schuller och begreppet Third Stream under RSO:s kammarmusikkonsert i söndags. KammaRmusIK Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert
tommi Hyytinen, Péter Jánosi, valthorn, Pasi Eerikäinen, violin, Mikko Ivars, cello, Jouko Laivuori, piano. Schuller, Amram. Musikhuset, Paavosalen 20.5
Det började inte bra, med ett programblad som inte tilhandahöll någon annan information än musikernas, tonsättarnas och styckenas namn. Nå, det hela fick sin förklaring i att konstnärliga planeraren för RSO:s sista kammarmusikkonsert för säsongen, Tommi Hyytinen, valde att presentera programmet muntligt.
Och Hyytinen vore ju inte den valthornist han är om inte även dagens tonsättare varit valthornister. Gunther Schuller (1925–2015), förutom legendarisk valthornist i Metropolitandiket även dirigent, pedagog och skriftställare, har närmare 200 verk på opuslistan men är antagligen mest berömd för lanseringen av begreppet Third Stream. Ett slags på 50-talet uppkommen syntes mellan konstmusik och jazz.
Schuller spelar på bland annat Miles Davis Birth of Cool och samarbetade med förmågor som John Lewis, men låg i sin egen musik mestadels ändå närmare konstmusiken än jazzen. Ibland känns legeringarna lyckade och angelägna på ett innovativt sätt, men stundom kan de få något artificiellt över sig.
Ytlig helhetsbild
Det är omöjligt att inom ramen för några korta stycken ringa in Schullers estetik och helhetsbilden blev även ytlig. Ungdomsverk som Nocturne för horn och piano och Chanson (Hommage à Darius Milhaud) för två horn och piano klingade hur snyggt och harmoniskt läckert som helst utan att tända till, medan pianotrion från 1984 var ett stilistiskt svårdefinierbart stycke som kom i gång på allvar först i finalen när Schuller slängde in en skopa jazzrytmer.
Schullers landsman David Amram (f. 1930), multibegåvad multistilist och dito instrumentalist och den första egentliga jazzvalthornisten, hängde när det begav sig med bland annat Jack Kerouac och skrev musiken till The Manchurian Candidate. Three Songs for Marlboro för valthorn och cello (1961) var dock ett förvånansvärt torrt stycke, som med sin lätta folkfärgning smakade Aaron Copland men utan att engagera det minsta.
Det gjorde däremot Hyytinens och valthornskompisen Péter Jánosis välljudande spel – så till exempel i Schullers inledande valthornsduetter – medan Pasi Eerikäinens och Mikko Ivars violin och cello inte alltid synkroniserade optimalt med varandra eller med Jouko Laivuoris i sig gedigna pianospel. En inte alltför vild gissning är att repetitionstiden varit snäppet för kort.