Patriarkal auteur-film är gårdagens melodi
Finlandssvensk film är mer än ”35 millimeter på bio”. Den är också något mer än film på svenska, säger Fred Nordström, som utbildar unga filmare vid Arcada.
Den unga finlandssvenska filmen mår bra. I alla fall om man frågar Fred Nordström, examensansvarig vid Arcadas utbildning i mediekultur. – Vi börjar komma ifrån en patriarkal auteurfilm och går mot något helt annat. Och det är bra.
20
Hur står det till med den finlandssvenska filmen? Vilka omsorger behöver den? Och vad är egentligen ”finlandssvensk” film?
De frågorna har stötts och blötts många gånger genom åren, senast kanske i Daniel Lindbloms SPT-artikel ”Ge unga filmskapare möjligheten att testa nytt” som publicerades i bland annat HBL i slutet av december.
Och visst är det sant att det där med finlandssvensk film inte är så lätt, varken att definiera eller att finansiera och producera. Efter att artikeln publicerades fick HBL en inbjudan av Fred Nordström att besöka den finlandssvenska filmutbildning som de facto lever och verkar – Arcadas. Där är Nordström examensansvarig för en linje som kallas Mediekultur och befolkas av ungefär 162 studenter på fyra årskurser.
Här testas det friskt på både det ena och det andra. Svårigheterna, säger Nordström, handlar inte om att unga filmskapare inte skulle få chansen att kavla upp ärmarna, utan mer om att det saknas sammanhang och kanaler för resultatet av deras arbete. Att det sen bara är en bråkdel av dem som kommer i beröring med filmmediet under utbildningen som ägnar karriären åt fiktionsfilm eller dokumentär är en annan sak. Även bland etablerade filmproffs är det mer regel än undantag att arbeta med annat mellan varven.
– Saara Cantell, till exempel, skriver på en undervisningsbok om regi...
Inga småproduktioner
Fred Nordström guidar runt på yrkeshögskolan, där det finns både lokaler och teknik för att producera i stort sett vad som helst.
I ett klipprum sitter studenterna Marcus Lindqvist, Niklas Jussila och Sonja Wikström samt lärarna Robert Nordström och Kauko Lindfors. De går igenom det andra råklippet av kortfilmen När mörkret faller.
– Den handlar om en fotograf som är rädd för mörkret, men som reser till Lappland för att fotografera en snöuggla. Där möter han en mystisk kvinna som hjälper honom över hans mörkerrädsla. Just nu sitter vi och spekulerar om man förstår ifall han är rädd för mörkret, säger Lindqvist som står för manus och regi.
Det är frågan om ett elevarbete, men produktionen är omfattande. Produktionsteamet har som mest bestått av tjugo personer, och kärntruppen har arbetat intensivt med projektet sen januari, manusarbetet började ännu tidigare än så. För att kunna arbeta på riktigt har studenterna också en riktig budget att förfoga över och ansvar för. Den uppgår i regel till något mellan 20 000 och 40 000 euro, säger Fred Nordström.
– De jobbar fritt från ett schema och driver projekten själva. Utbildningen bygger på att vi försöker efterlikna alla delar av en riktig produktionsprocess. Sedan är vi som lärare inne och handleder och ifrågasätter på ett annat sätt än i det verkliga arbetslivet.
När mörkret faller filmades till stora delar i mars i Noux nationalpark som fick föreställa Lappland.
– Vår största utmaning var att vi filmade 95 procent ute, men vi hade tur med vädret – två veckor senare var nästan all snö borta. Men det var det största stressmomentet: att filma ute i naturligt ljus, säger Lindqvist.
Finlandssvenskt?
När mörkret faller är en av tolv fiktionsfilmer på 10–20 minuter som Arcada producerar varje år. De brukar visas på Egil-galan som Arcadas studenter ordnar i maj, men i år har den skjutits upp till december. Filmerna brukar också strömmas på nätet. I fjol satsade Arcada hårt på plattformen 100min100ar. fi, där studenterna publicerade kortfilmer som alla tog avstamp i en finländsk samtid – satsningen var en officiell del av republikens hundraårsjubileum.
Den här kontinuerliga produktionen vill Fred Nordström gärna att inkluderas i ”den finlandssvenska filmen” – om vi ska tala om en sådan. Bilden av finlandssvensk film som sällsynta långfilmer med distribution via Finnkino, behöver nyanseras, menar han.
– Filmdatabasen IMDb listar våra produktioner och deras upphovsmän. Men diskussionen om ”finlandssvensk film” verka ibland lite fastna i tanken om att film är något väldigt unikt och specifikt, men jag uppfattar våra kortfilmer som finlandssvensk film – oberoende av var de visas.
I vilken mån det sedan är relevant med specifikt finlandssvensk film, är enligt Nordström en mångfacetterad fråga. Han säger att det för en språkminoritet är viktigt att kunna uttrycka sig genom konst, också film, men konstaterar även att verkligheten sällan är entydigt finlandssvensk – och det gäller både själva filmindustrin och den samtid som finländska filmskapare har att gestalta. Många av Arcadas studenter är genuint tvåspråkiga och för flertalet hägrar en arbetskarriär där det huvudsakliga arbetsspråket knappast är svenska.
– Saara Cantell anses vara en finsk regissör i Finland men talar utmärkt svenska och undervisar här som frilans. Dome Karukoski är tvåspråkig och gör finlandssvenska berättelser – men på finska.
– Så finlandssvensk film kan inte enbart stirra sig blind på det där med språket. Finlandssvensk film kan också vara finlandssvenska berättelser där man talar både finska och svenska utan att det förklaras varför, lite som i tv-serien Bron där svenska och danska blandas. Jag förstår inte varför vi inte gör mera sånt i Finland. Ser du några trender bland unga filmskapare? – Det här med utanförskap ligger nära många av våra studenter. De diskuterar utanförskap och tillhörighet via sina filmer, svårigheterna med dagens värld.
Samarbete
Arcada ger en grundutbildning på yrkeshögskolenivå och utexaminerar medianomer. För de flesta är det knappast jobb inom produktionen av fiktionsfilm som hägrar, och i fråga om rörlig bild hittas majoriteten av uppdragsgivarna inom reklam och information.
Men det händer att studenter bygger på med en konstnärligt inriktad examen från Aalto-universitetet. Eller att förmågor från Arcada börjar arbeta sig upp inom fiktionsfilmindustrin. För tillfället undersöker en professionell producent möjligheterna att göra en tv-serie för ungdomar med en Arcada-produktion som pilot.
Överlag beskriver Nordström en bransch där rörligheten över språkliga och institutionella gränser finns med redan från början. Arcada samarbetar med såväl gymnasier som högskolor och universitet. I film- och tv-produktioner involveras studenter från Soc&kom, Aalto-universitetet eller Teaterhögskolan regelbundet.
– Film som konstform handlar väldigt mycket om att känna rätt människor och hitta rätt omgivning; att synka tillsammans med andra i en skapande miljö.
– Min uppfattning är att filmutbildningen i Finland fungerar bra och att vi börjar se frukterna av det. Vi börjar komma ifrån en patriarkal auteur-film och går mot något helt annat. Och det är bra.
Det syns genom att de filmskapare som får internationella genombrott allt oftare drar med sig sina närmaste medarbetare, fotografer och producenter. Tidigare var ”genombrotten” ofta mer individuella, säger Nordström och räknar upp ett flertal unga filmare med framtiden framför sig: Elin Grönblom, Anna-Kaisa Grönroos, Tommi Seitajoki, Lotta Petronella, bröderna Artur och Emil Sallinen, Henri ”Jäppi” Savolainen ...
Ett finlandssvenskt Netflix?
Enligt Fred Nordström finns det med andra ord en ganska god grund för såväl finländsk som finlandssvensk filmproduktion. Problemen, säger han, ligger närmast i hur det som görs ska hitta ut i samhället. Vilka plattformar finns? Hur fungerar de? Och vilka kanaler borde finnas vid sidan av traditionell tv och Finnkinos biografer?
– Det som fungerade bra historiskt för våra alumner var Svenska Yles Råfilm som hade sitt eget format och blev känt för en stor publik.
I dag spanar många filmskapare efter de möjligheter nätet kan erbjuda.
– Digitaliseringen gör det billigare att komma till skott och ett misslyckande behöver inte längre kosta skjortan eller innebära slutet för en karriär.
Men formerna är knepiga. Det är klart att vem som helst kan publicera (nästan) vad som helst på Youtube, men det är knappast en kanal som signalerar kvalitet och trovärdighet i publikens och finansiärernas ögon. Därför tror Nordström att någon form av mer avgränsad plattform skulle behövas. Försök har gjorts med allt från kvartersbiografer och filmfestivaler till strömningssajter som 100min100ar.fi. Och man kan leka med tanken om en finländsk eller finlandssvensk strömningstjänst av Netflix slag – antingen i Yles regi som en del av Arenan eller i privata händer.
Att någon är villig att betala för att se eller visa den finlandssvenska film som produceras kan vara det som signalerar kvalitet, säger Nordström. Det tankesättet försöker utbildningen förmedla, men det utesluter inte att den huvudsakliga finansieringen vanligen består av andra former av produktionsstöd. Och även om publikunderlaget är litet, så finns det kanske i synnerhet en ung publik som inte nås i nuläget, säger han.
– Det borde vi diskutera: Var finns möjligheterna att nå ut? Jag har ingen lösning på det där. Kanske skulle det behövas ett slags kulturellt uppstarts-tänk? Det är klart att det finns risker och svårigheter. Men den finlandssvenska filmen finns, och det finns unga filmskapare som upptäcker nya sätt att berätta och utnyttjar dem hela tiden.