Klingenberg tar klivet in i ungdomsboken
Älgflickan tar grepp om det trassliga och icke-tillrättalagda vardagslivet. Humoristen Klingenberg öser på med underhållande absurditeter, som att tämja älg med popcorn, men låter allvaret vibrera i undertexten. Resultatet är lysande.
Malin Klingenberg Älgflickan Schildts & Söderströms 2018
Sedan 2010 har Malin Klingenberg författat barnböcker för slukaråldern, de flesta i tätt samarbete med illustratören Joanna Vikström Eklöv. Långserien Patrik och pensionärsmakten har varit särskilt framgångsrik med sin underhållande mix av skruvat persongalleri, crazy-humor och deckarintrig. Att Klingenberg är en flyhänt författare med sinne för det absurda, vet vi redan. Nu breddas repertoaren med fristående ungdomsromanen Älgflickan (2018) – som fick andra pris i Schildts & Söderströms skrivtävling Berättelsen är bäst! – om Johanna som börjat högstadiet och befinner sig i det känsliga glappet mellan barn och tonåring. Älgflickan är ett välkommet steg vidare från de tidigare böckerna som fyllt sin funktion, men på grund av sitt format förblivit förhållandevis ytliga.
På tvärs med tonårsskapet
Klingenberg tar sig an ungdomsboken uppfriskande egensinnigt. Huvudpersonen Johanna är på tvärs med tonårsskapet och sin samtid. I högstadiet ordnar de flesta elever in sig i kategorier som emos, rockabillyn, hästtjejer eller boknördar. Men Johanna vill inte höra till någon grupp, även om det svider att inte höra hemma någonstans. Särskilt svider det att ha mist bästisen Sandra till innetjejen Lusses entourage. Sandra har vänt Johanna och lekandet ryggen, inklusive den fantastiska koja de byggt i skogen. Johanna minns hur de två, sommaren innan sjuan, ”bodde där ute resten av sommarlovet. Vi fiskade, läste och pratade. Varje kväll gick vi hem för att äta middag med våra familjer, det var det lag på. Men efter att vi ätit sprang vi alltid tillbaka, och sov i vår koja”. Kojan som tidigare var flickornas egna rum, lika mångbottnat betydelsefullt som Virginia Woolfs egna rum för kvinnligt författande, är nu bara Johannas.
Älgflickan fångar det som fortfarande är en smärtpunkt i flickuppväxten och som otaliga ungdomsböcker skildrar: Hur lämna barnets fria lekvärld och förhålla sig till omvärldens förväntningar på lämpliga tonårsintressen, i det här fallet: utseende och pojkar? Johanna svarar med att vägra förändras. Hon trivs med sig själv om så med okammat hår och otrendiga kläder. Det är hon inte den första tonårsflickan i ungdomsboken att göra. Men det intressanta är att hon inte straffas för det. Inte ens kärleken behöver hon offra. Fladder i magen och pirrande första förälskelse får hon uppleva med Sixten, eller Six, som uppskattar henne för den hon är.
Maskarafläskiga ögonfransar
Klingenberg tar med sig sin förmåga att skriva förtätat och med driv från barnboken till ungdomsboken. Johannas tonårsröst sätter hon på pricken. Smaka till exempel på uttryck som ”maskarafläskiga ögonfransar” eller Sandras trista storebror som ”luktar svett och pormaskar”. Något föredöme är Johanna inte heller utan uppvisar hela skalan av ilska, sorg, småsinthet, envishet, osäkerhet, ömsinthet och generositet. Porträttet av antagonisten Lusse – innetjejernas ledare – kunde vara mer nyanserat, men visst är det en fröjd att se hur Johanna suveränt punkterar Lusses manipulativa inviter och intriger.
Älgflickan får tyngd och fyllighet i skildringen av den frihetslängtan Johanna lever ut i sin relation till vilda djur och naturen. I skogskojan finns rum att bara vara: ”Jag älskade skogen, särskilt om hösten. Mamma och pappa försökte alltid få mig att plocka bär, men det bästa jag visste var att ligga i en hängmatta eller på en filt och bara njuta av ljuden och dofterna.” Johanna vill inte utnyttja naturen, hon vill vara i den. Därför är hennes innerligt skildrade möte med älgen Vildstjärna, som hon närmar sig försiktigt och nyfiket, så laddat och betydelsefullt.
Förhållandet till naturen nyanseras av vardagslivets komplexitet. Själv är Johanna vegetarian, medan föräldrarna ingår i bygdens jaktlag. Mycket underhållande är det träffsäkra porträttet av den några år äldre argsinta Isabella som med vreden som motor är den lilla ortens enda organiserade djuraktivist. Romanens styrka är utan vidare den övertygande samtidskontexten som synliggör och nyanserar också socioekonomiska skillnader mellan samhällsskikt. Six’ husvagnsliv med periodsupande pappa är materiellt torftigt, men rikt i jämförelse med välbeställda Lusses skrytliv som enbart går ut på att trycka ner andra.
Johanna är en fyllig karaktär som sticker ut. Kanske lite för bra på att vara ensam, funderar hon själv, men rak och kvicktänkt. Älgflickan tar grepp om det trassliga och icke-tillrättalagda vardagslivet. Humoristen Klingenberg öser på med underhållande absurditeter, som att tämja älg med popcorn, men låter allvaret vibrera i undertexten. Resultatet är lysande. Helt enkelt lysande.
Älgflickan fångar det som fortfarande är en smärtpunkt i flickuppväxten och som otaliga ungdomsböcker skildrar: Hur lämna barnets fria lekvärld och förhålla sig till omvärldens förväntningar på lämpliga tonårsintressen, i det här fallet: utseende och pojkar?