Yvonne och keruberna

Innan sommaren hunnit ta sina första, trevande famntag reser jag till Småland för en klassträff. Lördagen den 14 maj 2005 samlades cirka 25 elever, klasskompisar sedan 1964, utanför gamla skolbaracken i Nässjö. Inför motsvarande lördag i maj i år var blott nio anmälda. Kvällen före träffen traskar jag hem till Yvonne, frånskild trebarnsmamma som för några år sedan flyttade tillbaka till barndomsstaden. Från tidigare träffar vet jag att hon haft det tufft. En svår dykolycka vid dryga tjugo fick läkare att avråda henne från arbete.

– Men jag bestämde mig på tidigt stadium för att inte ge upp, berättar hon under vår middag.

Trots smärtorna arbetade hon sedan länge, hann gifta sig, skilja sig och gifta sig igen samt mista en sambo efter långdragen sjukdom.

– Bitter är jag inte och via sociala medier har jag i dag väldigt många fina kontakter, berättar hon innan vi bryter upp.

Yvonnes livsmod och vårt fina samtal etsar sig djupt in i medvetandet. När jag vid 17-tiden dagen därpå tar hissen från hotellrummet till receptionen, är det dock med tanken att få kanske sista klassträffen snabbt överstökad.

Men si, där väntar en som inte anmält sig! Så kommer två oanmälda till och plötsligt är vi tolv. Efter konferens och middag går vi runt niosnåret över till hotellets baravdelning och där sker något förunderligt; Det är som om vi plötsligt klivit in i en tidsmaskin. Inte så att vi börjar spela kula eller hoppa hopprep, däremot cirkulerar klasskamraterna runt i en vidunderlig flow där alla tycks få tid att prata med alla. Vi fnissar och kramas och fastslår sedan unisont, med lyckliga kerubansikten, att en bättre skolklass aldrig funnits.

Före midnatt är kalaset över. Morgonen därpå bokar jag i receptionen plats för en ny träff redan om ett år, i maj 2019. Beslutet är enväldigt, men lär knappast överklagas.