Halvblint om ryska tjuvstaten
■ Dagens Ryssland har ofta kalllats för en oligarki, från grekiskans oligos (få) och arkhos (att härska), för att karakterisera den extrema korruption och maktkoncentration som råder i landet. En annan term, som jag själv föredrar, är ”kleptokrati”. Också denna kommer från gammalgrekiskan, och byggs upp av ordet kleptos, för stöld, och samma kratos, det vill säga makt, som också utgör den ena ingrediensen i ordet demokrati. Vad vi har är alltså en tjuvstat, byggd på tjuvars makt, där stöld och statsmannaskap är synonymer.
Dokumentären Putin & The Mafia handlar om ledaren för den moderna ryska tjuvstaten och om de nätverk där han skaffat fram och sedan gömt undan sina massiva tillgångar. Vladimir Putins karriär började redan då han som borgmästare för S:t Petersburg hade fingrarna med i spelet i en korruptionsskandal kring nödtransporter av livsmedel till den hungrande staden under det tidiga nittiotalets ekonomiska och samhälleliga kris. Men redan då hade han kontakter med maktens högsta topp: president Boris Jeltsin kunde, när han inte var upptagen med ekonomisk chockterapi, massakrer i Tjetjenien eller vodkadränkta fototillfällen med Bill Clinton, skydda sin unge protegé från alla konsekvenser. Detta var början på en karriär som skulle föra den unge före detta KGB-agenten till maktens högsta topp där han sedan i gengäld kunde hålla ryggen fri för sin gamle chef.
En detalj som dokumentären inte dröjer sig kvar vid är hur så- väl Putin som Jeltsin hyllades som goda, hederliga kapitalister och demokratiska reformatorer i väst så länge som deras närvaro rimmade med Washingtons, Bryssels och Londons strategiska och politiska mål, även om korruptionen och kriminaliteten redan fanns där för envar som ville se den. Inte heller dröjer den sig kvar vid hur den tyska bankvärlden eller finanscentret City of London samt den brittiska huvudstadens groteskt obalanserade fastighetsmarknad än i dag används för att tvätta och spara stulna ryska maffiapengar, allt med tyst godkännande av samma ledare som i massmedierna orerar om att stå upp mot det putinistiska hotet.
Nej, även om dokumentären också behandlar den internationella biten som hastigast i och med Panamapappren, framställer den i grund och bottnen inte korruptionen och maffiaväldet som en naturlig pusselbit i vår gemensamma globaliserade finanskapitalism, utan som en främmande, rysk angelägenhet som inte berör oss annat än när den som ett sagomonster skickar ut sina krypande tentakler i vår trygga, ordnade västvärld. De västerländska affärsmän som beredvilligt begett sig in i den postsovjetiska samhällskollapsens getingbo i jakt på snabba cash men misslyckats och tvingats fly med svansen mellan benen framställs som hederliga antikorruptionskämpar med fläckfria avsikter, också då de ägnat sig åt en så pass måttligt sympatisk verksamhet som att till exempel sälja tårgas och batonger till den ökänt brutala Petersburgspolisen.
Även om dokumentären benar ut en skapligt informativ och klar bild av korruptionsnätverket kring Putin inom en sin selektiva kontext, så gör denna halvblinda vinkling den mycket mindre intressant ur ett bredare perspektiv. Yle TV1 22.00, repris onsdag 23.00
OTTO EKMAN