En del jämlikare än andra
Utbildningen blir en av de framtida kommunernas största frågor. Redan nu är det stora skillnader i hur mycket kommunerna satsar på utbildningen.
Om och när landskapsreformen godkänns är grundutbildningen en av de viktigaste uppgifter som kommunerna ansvarar för också i framtiden.
För någon vecka sedan publicerade Yle en grundlig granskning av hur mycket olika kommuner satsar på sina skolor och det visade sig att skillnaderna är stora.
Kommunerna är självstyrda och de kommunala beslutsfattarna har stor möjlighet att påverka utbildningens och skolornas resurser. Det finns nationella miniminormer, men det går bra att lägga till egna pengar. Så är vårt system uppbyggt och det är positivt. Det ska gå att göra egna prioriteringar i kommunerna. Det innebär också att det spelar en stor roll vilka beslutsfattare vi väljer.
Ändå finns det anledning att reflektera över skillnaderna och vad de kan ha för konsekvenser.
Yle använde flera olika mätare. Hur mycket pengar kommunen använder till undervisningen, hur många lärare det finns och en hur stor del av dem som är behöriga, gruppstorlekarna, antalet undervisningstimmar, valbara ämnen, pengar för undervisningsmaterial och andelen datorer eller pekplattor för eleverna.
Bara 22 kommuner lät bli att svara på Yles enkät medan 289 kommuner delade med sig av sina nyckeltal. Mediansumman för vad kommunerna använder per elev är 4 815 euro. Där ingår lärarnas löner, men inte kostnaderna för skolutrymmena, transporter eller mat.
I huvudstadsregionen satsar Esbo och Grankulla mer pengar på sina skolor än genomsnittet medan Helsingfors, Kyrkslätt och Vanda ligger på den genomsnittliga nivån.
En av de kommuner Yle lyfter fram är Vichtis i Nyland som använder cirka 4 000 euro per elev. En annan är Hirvensalmi i södra Savolax som satsar hela 7 800 euro per elev. Här är skillnaden alltså verkligen stor. När minimikravet på årsveckotimmar är 222 innebär satsningen i Hirvensalmi att eleverna får 234 årsveckotimmar. Kommunen är ambitiös och målet är att alla grundskoleelever ska få ett avgångsbetyg och fortsätta sina studier.
Färre lärare betyder för det mesta större grupper och färre undervisningstimmar innebär givetvis mindre undervisning. Sådana åtstramningar drabbar allra mest de elever som behöver mera stöd av lärarna. I en större grupp kan läraren ägna den enskilda eleven mindre tid än i en mindre grupp.
Ändå kan kreativa rektorer och lärare hitta metoder som gör att knappheten inte blir så ödesdiger. I mindre kommuner kostar undervisningen per elev mer och detsamma gäller tvåspråkiga kommuner. Närpes är ett exempel på en tvåspråkig kommun som satsar extra mycket på skolan. I Närpes får eleverna hela 243 årsveckotimmar. De resurserna används till undervisning i det andra inhemska språket och i litteratur, engelska, matematik, musik, bildkonst och gymnastik.
När kommunerna satsar extra på undervisningen betyder det alltså helt konkret att deras elever får lära sig mera. Det ger resultat.
Kommunernas egna satsningar är särskilt viktiga eftersom två regeringar efter varandra har skurit ned på utbildningsanslagen. Totalt har anslagen för den grundläggande utbildningen skurits ned med 520 miljoner.
När regeringen Sipilä begränsade den subjektiva rätten till dagvård och ändrade på gruppstorlekarna märktes samma mönster som då det gäller skolan. En del kommuner, till exempel Helsingfors, beslöt att satsa extra och lät bli att skära ned i dagvården.
Det är bra att det finns kommuner som prioriterar utbildning och dagvård och också har resurser att göra det. Den fråga som ändå infinner sig är hur jämlik vår utbildning då är. Enligt det nationella centret för utbildningsutvärdering är skillnaderna mellan skolorna inte oroande. Samtidigt är det klart att de elever som bor i kommuner som prioriterar utbildningen får en fylligare vägkost. En möjlighet är att höja de nationella minimikraven. Och i vilket fall som helst är det här en utveckling som vi måste följa noggrant.