Den mörka lågan lyste upp kompositionsstuderandes konsert
Träblåsinstrumenten stod i fokus i Musikhusets Sonoresal på onsdagskvällen. Mest imponerande spanskfödde Nuño Fernández komposition för flöjt, basklarinett, saxofon, cello och piano.
NUTIDA MUSIK Klang: Soikoon! Uusinta Ensemble Heta Aho, flöjt; Saku Mattila, oboe; Angel Molinos, klarinett; Sikri Lehko, saxofon; Kazutaka Morita, slagverk; Maria Puusaari, violin; Markus Hohti, cello; Väinö Jalkanen, piano. Rönkä, Seppälä, Aunu, Yokoyama, Fernández. Musikhuset, Sonoresalen 23.5.
Samarbetet mellan konsertserien Klang och Sibelius-Akademin fortsatte i onsdags med fem uruppföranden av fem kompositionsstuderande. Denna gång låg fokus på träblåsinstrument, och i Uusinta Ensemblens sammansättning ingick utöver flöjt, oboe och klarinett även saxofon.
Artturi Rönkä (f. 1990) är utexaminerad jazztonsättare som nu utvidgar sin kompetens på det klassiska området. I Quartettino för flöjt, saxofon, basklarinett och slagverk förblev klangbilden aningen blek, men slagverken var i alla fall påfallande skickligt integrerade i helheten.
Medan Rönkäs stycke baserade sig på en enkel grundidé om en dialog mellan två olika typer av material, var Matilda Seppäläs (f. 1993) Vuolle för violin och sopransaxofon
■ en mer komplicerad konstruktion.
Seppäläs utgångspunkt har varit att utforska olika sätt att stanna. I stället för stagnation gav musiken – i enlighet med titeln – ett intryck av ständig förändring, ett fängslande, rastlöst men inte osammanhängande flöde av situationer.
Programtexten, som i Seppäläs fall var mångordig, är en konstart i sig. Överlag ska man inte undervärdera textens betydelse: den kan guida lyssnaren och berika upplevelsen, men även förvirra (är det utgångspunkt eller resultat som beskrivs?) eller ställa begränsande förväntningar.
Ilkka Aunus stycke för oboe, te- norsaxofon och piano heter Tahallaan kaunis (ung. vacker med flit). I Kare Eskolas intervju inför uppförandet berättade Aunu att titeln kommer från en dikt av Lassi Nummi.
Det är alltså inte fråga om provokation, och det blev klart att skönhet som egenskap eller ideal inte behöver upplevas som problematisk i den nutida konstmusikens kontext. Instrumentkombinationen var förträfflig och musiken flytande impressionistisk samt rätt homogen.
Imponerande klanger
Att få sina verk framförda av toppmusiker är ett stort privilegium. Musikernas insatser var utmärkta, och helt fenomenal var Markus Hohtis tolkning av japanskfödda Miko Yokoyamas (f. 1989) Circular Spell för solocello.
Musiken är suggestiv, händelserik och mestadels mycket tyst. Yokoyama använder cellon på ett fördomsfritt sätt, ofta nästan som ett slaginstrument, och resultatet liknar en performance.
Yokoyama har strävat efter att behålla spänningen i musiken och lyckats ganska bra. Här och flera andra gånger under konserten tyckte jag dock att styckena fortsatte ett tag efter att materialet var uttömt.
Kvällens mest imponerande klanger hördes i spanskfödde Nuño Fernández (f. 1992) ...frente a la obscura lumbre... (ung. framför den mörka lågan) för flöjt, basklarinett, saxofon, cello och piano, under ledning av Saku Mattila.
Musiken började tyst, som en tung andning, men expanderade snart till ett brett och djupt, övertonsrikt klanguniversum där det preparerade pianot hade en viktig roll. Dödens och transcendensens teman behandlades med både poetisk känslighet och destruktiv kraft.
Konserten sänds på Yle Radio 1 den 20 juni.