”Vi måste sluta tala om ’normala’ elever”
Marginalisering och diskriminering är vanligt i de nordiska skolorna, och för att få bukt med problemen måste de lyftas upp både i politiken och praktiken. Också digitaliseringen utmanar jämlikheten i utbildningen, och fritt skolval försämrar den definiti
Det är ord och inga visor då över hundra forskare från drygt tio universitet i åtta länder kokar ned resultatet av fem års forskning kring jämlikhet och rättvisa i utbildningen. Den här veckan höll det nordiska spetsforskningscentret för rättvisa genom utbildning, Just ED, sin slutkonferens och publicerade en rad slutsatser för beslutsfattare och skolfolk i de nordiska länderna att bita i.
Under senare år har marknaden kommit allt närmare utbildningen, och här ser forskarna flera faror både för grundskola och högre utbildning. Socioekonomisk bakgrund riskerar få större betydelse. För den svenska modellen med fritt skolval mellan privata och offentliga skolor är det tummen ned direkt.
– Den vägen ska vi absolut inte gå, och här kan vi lära oss av det svenska exemplet. Det finns många saker vi kan lära oss av de andra nordiska länderna, också av deras misstag, säger Gunilla Holm, professor i pedagogik vid Helsingfors universitet och den som lett det internationella spetsforskningscentret.
Men det finns också mycket positivt vi kan lära oss av grannarna.
– Av Sverige har vi mycket positivt att lära oss då det gäller till exempel migration, i Sverige är mångfalden i skolorna så mycket större. I Finland är vi fortfarande i barnskorna då det gäller mångfalden, säger Holm.
Mindre diskussion i våra klassrum
Vi kunde också dra nytta av att snegla på grannen då det gäller hur eleverna kan förmås att engagera sig och delta aktivt i undervisningen. Fritjof Sahlström, dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi, har forskat i hur interaktionen i klassrummen ser ut.
– Jämfört med de svenska och norska eleverna är de finländska eleverna mindre engagerade och aktiva, det är mindre diskussion. Här kan vi lära oss av de andra nordiska länderna hur man bättre kan få alla att delta, säger Sahlström.
Digitaliseringen för sin del kan förutom en möjlighet också vara ett bekymmer om målet är jämlik utbildning, varnar forskarna. Att tekniska hjälpmedel kan vara tidsslukare såväl som tidsbesparande vet alla som någon gång suttit på ett seminarium eller en distanskonferens – innan allt fungerar för alla har det ofta förflutit ett bra tag. Men allvarligare än så är kanske att digitaliseringen gör att eleverna i allt högre grad gör skilda saker. Det kan vara både bra och dåligt.
– Det ökar kraftigt möjligheten till individualisering. Det är positivt då eleverna själva kan vara aktiva i olika lärmiljöer, men det har också visat sig att det finns stor individuell variation i hur eleverna använder sig av möjligheterna. Det finns inte heller så många inbyggda incitament för samarbete i de digitala miljöerna, och läraren har inte lika bra kontroll över vad de olika eleverna verkligen tillgodogör sig. Hur kan man som lärare vara säker på att alla fått de möjligheter och kunskaper som de behöver? säger Sahlström.
Gamla strukturer står i vägen
Får man tro forskarna är diskriminering och marginalisering något som frodas i de nordiska skolorna, trots alla goda föresatser. Elever marginaliseras på basis av sådant som funktionsnedsättning, socialklass, etnicitet, kön eller sexuell läggning, och för att skolorna ska kunna arbeta för jämlikhet och rättvisa måste diskriminering och marginalisering tas upp explicit i bland annat läroplan och lärarutbildning, fastslår forskarna. Lärarna måste få utbildning och verktyg för att hantera saken.
– Vi borde överlag ta in ett normkritiskt perspektiv, och inte ta den vita, blonda medelklasseleven som talar finska eller svenska som given. Vi måste sluta tala om ”normala” elever, för det finns ingen ”normal” elev. Det gäller att öppna upp för mångfald och olikheter och undvika att se vissa som avvikande, som ”de andra”. Det exkluderar många elever med specialbehov, olika könsidentiteter, olika religion eller hemspråk. Vi borde faktiskt se noggrannare på hur vi tänker om våra elever, säger Holm.
Själv har hon forskat bland annat i elevers uppfattning om marginalisering och tillhörighet i skolan, utifrån observationer och intervjuer i skolor. En central slutsats är att det verkar som om de som jobbar i skolan inte ser den mobbning som pågår. Och här är elever som upplevs som annorlunda mycket mer utsatta – till exempel de som har en annan sexuell inriktning eller etnisk bakgrund än majoriteten.
– I en skola visade det sig att eleverna med specialbehov var placerade i en skild del av skolbyggnaden, de hade inte egna skåp som de andra eleverna, de åt vid annan tid och då skolan hade fest deltog de inte med eget program. Det är ett slags strukturell marginalisering som kanske kommit till av omtanke men som resulterar i att de här eleverna inte blir en del av skolgemenskapen, säger Holm.
– Det finns många gamla strukturer att ta itu med, och vi behöver helt samma typ av diskussion som metoo ledde till då det gäller också andra typer av förtryck och diskriminering. Det är ett ganska stort jobb att ifrågasätta hur man betraktat världen, men det är skolans uppgift. Skolan ska gå före samhället och förändra det, inte bara spegla det, säger Sahlström.
Inte för att allt ska läggas på skolornas och lärarnas konto eller axlar. Att frågor kring mångfald och normkritik över huvud taget tas upp är nytt, och världen förändras långsamt. Det behövs fortbildning och nya tankesätt.
Nya läroplanen får beröm
Den nya läroplanen är helt i rätt riktning, berömmer Holm och Sahlström. Här betonas jämlikhet och jämställdhet.
– Och Utbildningsstyrelsens jämställdhetsguide är kanske världens mest progressiva. Det är jättepositivt. Men steget till att genomföra principerna i praktiken är långt, och det tar tid, säger Holm.
– Det är svårt att börja ifrågasätta det som tagits för givet. Man kan behöva hjälp med att få syn på det och det är inte alltid roligt. Här har skolan en uppgift att förändra samhället, säger Sahlström.