Londonborna skakar av sig fjolårets terror

Det är en solig dag och det myllrar av folk på bron. Turister stannar upp och poserar med Tower Bridge i bakgrunden. Londonbor skuffar sig fram med raska steg och vassa armbågar. Bussar och bilar rusar förbi på andra sidan de stora metallbarriärerna.

Det har gått nästan ett år sedan terrorattacken på London Bridge. Jag tänker på den varje gång jag korsar bron. Min vän Ilaria befann sig i baren som attackerades vid Borough Market. Hon och hennes pojkvän bestämde sig att gå vidare femton minuter innan attacken inträffade. Många andra hade inte samma tur.

Åtta personer dog och 48 skadades under attacken mot London Bridge och Borough Market den tredje juni i fjol. Jag intervjuade upprörda och skakade människor dagen efter och upplevde en slags deja vu då jag stod framför polisavspärrningarna och helikoptrarna surrade ovanför. Det var ju precis som i Manchester ett par veckor tidigare. Det var en känsla jag skulle uppleva igen och igen under sommaren, efter branden i Grenfell Tower, efter attacken mot en moské i Finsbury Park och mot tunnelbanan i Parsons Green.

Det var en otäck sommar, men för de flesta Londonbor har livet gått vidare. Vi som bor i staden fortsätter ta tunnelbanan, korsa broarna och roa oss under helgerna trots att Andrew Parker, chefen för underrättelseorganisationen MI5, varnat att IS fortfarande är en hotbild att räkna med. I mitten av maj meddelade han att tolv terrorattacker stoppats i Storbritannien sedan mars 2017.

London är en stad som överlevt mycket och Londonborna är stolta över att de inte låter sig kuvas. Bland oron och sorgen förra sommaren var ändå det tydligaste mantrat ”vi kommer att fortsätta som förut, vi är inte rädda”.

”Keep calm and carry on” är ett ordspråk de flesta hört. Regeringens budskap till oroliga britter under andra världskriget finns nu till salu på allt från handdukar till muggar i varje turistbutik i Storbritannien. En mytologi har byggts upp kring budskapet och kring hur britterna handskats med forna katastrofer.

Myten kring den så kallade ”blitzenandan” beskriver hur Londonborna efter ännu en natt av bombanfall dammade av sig, lämnade sina bombskydd och gick till jobbet. Verkligheten var betydligt mer komplicerad än så. Men myten skapar trygghet och den gav många Londonbor styrka förra sommaren.

Det finns också andra berättelser om katastrofer. På den norra sidan av London Bridge står en stor kolonn – minnesmärket över den stora branden i London år 1666.

Under fyra dagar totalförstördes 13 200 hus och en sjättedel av Londons befolkning blev hemlös. Många Londonbor var mer intresserade av att rädda sina egna ägodelar än av att släcka elden. Andra valde att tro på ett rykte om att elden startats av utlänningar och gäng vandrade längs med stadens brinnande gator för att attackera alla som inte pratade flytande engelska. Londons kuskar höjde priserna för att tjäna extra på dem som ville fly staden.

Jag tänkte mycket på Londons många katastrofer förra sommaren. Staden har överlevt mycket och den har gått vidare, oavsett hur invånarna agerade, oavsett om de var modiga eller ynkryggar.