Är min kritik nu berättigad?
Caroline Albertine Minor har talang och kan skriva, men det är hon inte ensam om. Så varför är just hon nominerad för Nordiska rådets litteraturpris?
Ibland kan man som kritiker drabbas av tvivel. Är min kritik av det ena eller det andra nu berättigad? Är det sant att den här delen av en viss roman inte fungerar? Är den verkligen så illa skriven som jag påstår?
Tvivlet blir särskilt tydligt för mig när det gäller den danska författaren Caroline Albertine Minor. Hennes novellsamling Velsignelser har höjts till skyarna av danska recensenter, till den grad att den nu är en av Danmarks två kandidater för Nordiska rådets litteraturpris.
Problemet är bara att jag inte kan se vad som är så fantastiskt med den här unga danska författaren. Jag ser naturligtvis att hon kan något. Hon har talang och kan skriva, men det är det många som kan. Så varför just hon skulle vara bättre än många andra samtida författare, och vad som berättigar henne inte bara till en NR-nominering utan också till ett treårigt stipendium av Den danske kunstfond, förstår jag inte riktigt. Inte ens omläsning av flera av novellerna i Velsignelser har ändrat på mitt tvivel.
En ung flickas död
Velsignelser består av sju noveller, den längsta nästan 60 sidor lång, den kortaste bara fem och en halv. Den röda tråden i novellerna är sorg, även om det på bakpärmen står att historierna handlar om både sorg och vänskap. Sorgen beskrivs genom förluster, men också som ett existentiellt villkor i livet hos några helt vanliga människor.
Central i samlingen är historien om den unga Annesophie, kallad Anso, som efter gymnasiet blir au pair hos en familj i Australien. En dag hittar familjen henne död, hängande från ett träd i deras trädgård. Det här tragiska självmordet spelar en väsentlig roll i flera av samlingens noveller.
Detta gäller bland annat novellen ”Glem Archie Prey” som handlar om Ansos mors resa till Australien och hennes möte med familjen som dottern varit au pair hos. Då hon kommer hem från sin resa får hon ett brev av en vän till den australiska familjen, som berättar att Anso haft ett förhållande med hennes något äldre man. Bifogade till brevet finns alla de mejl som mannen, Archie Prey, och Anso utväxlat, men som Ansos mor väljer att inte läsa.
Mejlen dyker upp igen i novellen ”Flügel des Leben”. Ansos mor har nämligen gett dem åt sin äldsta väninna, som gett dem vidare till sin dotter Franciska, som trots att hon är lite äldre än Anso har känt henne sedan barnsben. Utan att hon egentligen stått Anso nära blir sorgen över hennes död en komponent i den existentiella kris som Franciska genomgår och lever ut genom att ha sex med två österrikiska utbytesstudenter.
Sist men inte minst dyker Anso upp i samlingens sista novell: en dagboksanteckning, skriven av Anso, som handlar om en kväll på stan med Archie Prey.
Sorgens avgrundsdjup
Att Ansos självmord figurerar i hela tre av samlingens sju noveller, skapar ett slags överordnad berättelse som för tankarna till romanen. Men bokens absolut starkaste novell – och den enda som jag utan vidare vill beteckna som betydande lit- teratur – handlar inte alls om den unga au pairens självmord. Den heter ”Sorgens have”.
Den handlar om ett ungt lyckligt par och om hur mannen efter en olycka förlorar minnet. Fångad mellan sin kärlek till den mannen varit och insikten om att han aldrig mera kommer att bli densamma, upplever berättaren en sorg vars avgrundsdjup beskrivs med sådan närvaro och klarhet, att varje mening och anekdot om deras liv tillsammans avtecknas knivskarpt och bränner sig in på läsarens näthinna.
Här beskrivningen av hur han kommer hem från sjukhuset:
”Sygdommen, der på hospitalet naermest virkede naturlig, hvor umulig at ignorere nu, hvor han befandt sig i lejligheden. Vi spiste i tavshed med jakkerne på. Jeg smilede opmuntrende til ham. Han var dybt og aldeles forandret for mig.
At vågne op er bare savnet, der begynder forfra, hårdere.”
Knappast vinner Caroline Albertine Minor Nordiska rådets pris i år. Och trots att Velsignelser är både välskriven och bitvis engagerande kan man inte låta bli att fråga om den verkligen hör till de senaste årens bästa danska böcker. Döm själv. Det kan ju hända att det är jag som har fel.