Performanskonst på hög nivå
Pjäsen Will You Still Love Me Tomorrow lämnar recensenten med en ömmande midja – och en kväljande oro.
TEATER
Will You Still Love Me Tomorrow.
Sirius Teatern. Medverkande: Ada Halonen, Anttoni Halonen, Wilhelm Grotenfelt.
Mina förväntningar är rätt stora inför andra delen av performanshelheten Will You Still Love Me Tomorrow. Den första delen av trilogin överraskade med sin kombination av utmanande scenkonst och avslappnad humor, och imponerade också med skarpslipad scenografi och koreografi som fick åskådaren att känna sig som inkastad i en musikvideo.
Klimatförändringen är ett lika välbekant som överväldigande tema. Men sällan har jag sett det behandlas det på ett lika skrattretande, skräckinjagande och in på skinnet krypande mänskligt sätt som här.
Del Två motsvarar mer än väl mina förväntningar. Frågan är om inte den överträffar dem.
De overkligt idylliska sommardagar som har präglat maj månad år 2018 förbyts inne i Teater Univer- sum i en gravkammare, tapetserad med sopsäcksplast. Här inne häckar Angsti-Petteri och Vihamies, två uttråkade kryptans väktare som förströr sig och en allt mer rastlös publik med apokalyptisk skvalradio, mikrobryggeriöl och en morbid pantomimshow inspirerad av de inhemska popmetal-legenderna HIM.
Att performansens estetiska profil något oväntat är baserad på det tidiga tvåtusentalets finska heavy metal-boom försätter mig i en oväntat nostalgisk stämning och för mig tillbaka till mina tidiga tonår.
Just då uppmärksamheten börjar sväva i väg förbyts väktarbåsstämningen i zombiefilm. Badvattnet som vårt kaffe är bryggt på visar sig plötsligt innehålla ett vattenlik. Vattenliket visar sig ha en för vattenlik ovanligt flexibel dansfot, då Wilhelm Grotenfelt precis som förra gången förevisar sin talang för fysiskt skådespel. Narrationen påminner mig om Margaret Atwoods Oryx och Crake: en melankoliskt medkännande men ändå skoningslöst tragisk tillbakablick på hur allting kunde gå så hopplöst fel.
Eftersom detta ändå är ett skådespel så öppnas gravvalvet till slut; just som vi börjat vänja oss vid vårt öde öppnas kryptan och släpper ut oss i vårkvällen. Känslan som dröjer sig kvar är svår att beskriva.
Midjan ömmar av skratt, men samtidigt gnager en kväljande oro sig ända upp i tårkanalen. Will You Still Love Me Tomorrow känns som en helt annan nivå av performanskonst än det mesta jag har sett i Finland.