När ska vi vara oroliga för börsen?
Den finska aktiemarknaden har visat god avkastning under senare månader och så sent som förra veckan noterades en ny ”all time high” vilket vi kåserade kring i förra veckans krönika. Även om den senaste veckan har erbjudit lite mer blandad utveckling så ser vi en fortsatt stark konjunkturbild. Inte minst är det trevligt att konstatera att den finska ekonomin har tagit ordentlig fart.
Vi kan också konstatera att bolagens delårsrapporter för första kvartalet avspeglade en fortsatt god efterfrågebild i termer av stark orderingång och höga produktionsnivåer. Kapacitetsutnyttjandet i industrin har skruvats upp ytterligare och det är viktigt för varaktigheten i det ekonomiska uppsvinget att investeringskonjunkturen tar fart.
Ser vi till eurozonen i stort har den tydliga accelerationen i ledande indikatorer under 2017 växlat ned något under 2018, men likväl indikeras att konjunkturen fortsätter att vara stark och tillväxten i den globala ekonomin förväntas vara högre än det historiska genomsnittet. Med allt större respektavstånd till finanskrisen (2007–09) och olika deflationsscenarion (med låg inflation och låg tillväxt) så har det också skett en signifikant sentimentförändring på obligationsmarknaden.
I USA har, alltsedan finanskrisen, minsta motståndets lag varit att obligationsräntan tenderat att vända nedåt, men i nuläget har tioårsräntan lyft. Stigande obligationsräntor är sannolikt den huvudsakliga förklaringen till den turbulens vi observerat på aktiemarknaden under 2018. Vi ser dock högre räntor som ett kvitto på en mer optimistisk konjunkturbild och det är därför viktigt att kunna konstatera att börsen orkar bära en högre räntenivå. Under kommande kvartal förväntar vi oss en vinstdriven aktiemarknad vilket också är förenligt med ett lyft i räntor.
En av de enskilt viktigaste konjunktursignalerna på finansiella marknader är lutningen på avkastningskurvan på räntemarknaden. Om avkastningskurvan skulle invertera när Fed lyfter styrräntan, det vill säga att korta räntor stiger över långa räntor, vore det en illavarslande signal. Det skulle innebära att företagens finansieringskostnad (kopplad till korta räntan) vore högre än tillväxten i ekonomin (avspeglad i nivån på långa räntan) vilket tenderar att dämpa företagens investeringsvilja och bromsa ekonomin. Därför är det viktigt att långa räntor lyfter och ger plats för högre korträntor. Därför är måttligt stigande långräntor av godo.
Inom ramen för en fortsatt gynnsam konjunkturbild bör högre marknadsräntor föranleda en sektorrotation på börsen från sektorer med höga vinstmultiplar (tillväxtbolag) till mer värdeorienterade aktier med lägre P/E-tal. Den kortsiktigt mest uppenbara risken i eurozonen är den politiska osäkerheten Italien, vilket även avspeglas i en tydligt ökad räntedifferens mellan Italien och Tyskland, men än så länge är effekterna ganska avgränsade till just Italien.
På den internationella arenan i övrigt pågår pajkastning kring handelspolitik, med USA och Kina i huvudrollerna. Retoriken har varit hårdare än de realpolitiska utfallen och på aktiemarknaden har vi lärt oss att inte övertolka politiska händelser. Så länge bolagens intjäning är god och värderingen rimlig, så väger politiken förhållandevis lätt. Det är först när vi inte ser några risker som vi ska vara riktigt oroliga för börsen.
”En av de enskilt viktigaste konjunktursignalerna på finansiella marknader är lutningen på avkastningskurvan på räntemarknaden. Om avkastningskurvan skulle invertera när Fed lyfter styrräntan, det vill säga att korta räntor stiger över långa räntor, vore det en illavarslande signal.”