Strimma av hopp för lurvig kusin
I de dimmiga branterna i Afrikas hjärta vädrar världens sista bergsgorillor morgonluft – noggrant bevakade av före detta tjuvjägare. Genom intensiva skyddsåtgärder är jätteprimaterna långsamt på väg tillbaka efter djupdykningen i mitten av 1900-talet som
Den akut hotade bergsgorillan är långsamt på väg tillbaka från avgrundens brant. Skyddsåtgärderna är intensiva i de tidigare konflikthärjade skogarna i Afrikas hjärta: de återstående gorillafamiljerna övervakas av tungt beväpnade vakter.
Gorillaturismen, som blivit en enorm affärsindustri, spelar en nyckelroll för gorillans framtid. Men turismen medför också nya hot. HBL:s Tobias Pettersson stiftade nära bekantskap med vilda bergsgorillor i Ugandas dimmiga branter.
UGANDA Bwindis ogenomträngliga regnskog i sydvästra Uganda gör skäl för sitt namn. Växtligheten på 2 400 meters höjd är som en grön mur, så tät och snärjande att John Tuyisenge, parkvakt och guide i nationalparken sedan 2012, måste använda både yxa och machete för att hugga fram en stig.
Trots räfflorna slinter skosulorna i branternas leriga jord. I sluttningen kräver varje steg koncentration, det gäller att grabba tag i grenar och rötter för att hålla balansen.
Den fuktiga luften doftar mossa, mull och förmultnande växtdelar.
Men plötsligt, efter ungefär en timmes vandring, flyter en annan lukt in: lukten av svett. Och den är inte vår egen.
– Vi är alldeles nära gorillorna nu. Spejarna längst fram har lokaliserat en familjegrupp, säger John Tuyisenge.
Tuyisenge, klädd i grön kamouflagedräkt och med ett gevär på axeln, har hållit radiokontakt med två andra parkvakter som spårat en grupp gorillor ända sedan gryningen.
Svettlukten blir starkare. Och så skymtar någonting svart och ulligt mellan bladen och klängväxterna. Ett ansikte med djupa, mörka, forskande ögon tittar fram. Blicken är skygg och nyfiken på samma gång.
Ur frodigheten uppenbarar sig en ung, kraftig gorillahane med tjock svart päls, gående på sina knogar. Omgiven av en svärm av flygfän stannar den upp en stund, tuggar fundersamt på ett bambuskott, och kommer sedan ytterligare några steg närmare oss.
Snart är gorillan så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den – vilket dock är strängt förbjudet. Bergsgorillan är en mycket fredlig varelse, men i och med att den delar 98,4 procent av sin arvsmassa med människan kan den lätt smittas av sjukdomar som människan bär på. Följaktligen ska all kontakt undvikas, och den som till exempel har säsongsinfluensa får inte ge sig ut på gorillaexpedition förrän infektionen gått över.
Inom kort tappar den unga gorillan intresset för oss. Den lägger sig i stället på rygg i undervegetationen alldeles intill med armarna i kors över bröstet. Snart hörs ljudliga snarkningar.
Lekfull gorillaunge
När adrenalinruschen efter det första mötet lagt sig visar det sig att vi befinner oss mitt i en familjegrupp på ett tiotal individer i olika åldrar. Utspridda i terrängen håller de fridfullt på med sitt utan att ta någon större notis om sina nära släktingars hänförda besök.
En åtta månader gammal gorillaflicka med tovig, kolsvart päls och stora ögon kliver omkring på en kullfallen stam och klättrar vidare över sin mammas och sin systers ryggar. Silverryggen, gorillagruppens dominanta hane med en vikt på uppemot 200 kilo, sitter ett stycke längre bort och gäspar. Han släpper också ut stora mängder gas, ljudligt och länge. Bergsgorillan är uteslutande vegetarian – med undantag för enstaka räder till myrbon – och de svårsmälta växtdelarna ger mycket luft i magen.
Gorillakollektivet vi stött på är ett av ett dussin i den 330 kvadratkilometer stora nationalparken Bwindi, vid gränsen till Demokratiska republiken Kongo, som regelbundet får besök av naturturister. Alla familjegrupper har namn, den här heter Kyaguriro. Processen att vänja en gorillafamilj vid människomöten tar flera år, och bara enstaka familjegrupper väljs ut för det här syftet.
Regelverket är rigoröst: högst åtta personer per dygn får besöka gorillafamiljen, och man får inte tillbringa mer än en timme i dess sällskap. Tillstånden måste bokas många månader i förväg. Men så handlar det också om en av de mest hotade däggdjursarterna, världens största primat vid sidan om sin kusin, den västliga låglandsgorillan.
I Bwindi finns över 400 av världens knappa 900 återstående bergsgorillor. De andra populationerna huserar i de närliggande Virungabergens vulkaniska sluttningar som löper genom grannländerna Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.
Välbevarad hemlighet
Den här regionen, hjärtat av Afrikas regnskog, förblev länge oupptäckt – om man med ordet upptäckt avser den europeiska kunskapen om området. Det visar bland annat den karta som upptäcktsresanden och kolonisatören Henry Morton Stanley gjorde upp under en av sina flera år långa, strapatsrika resor längs Kongofloden. Stanleys karta från