Isolerad stabilitet?
Om den värld vi är vana att betrakta ser alltmer polariserad ut, när anser vi att det började? För yrvakna intellektuella såg det en tid ut som om allt startade med Donald Trump.
Men ju mer vår tid definieras av oförsonlig uppdelning mellan konkurrerande maktblock, desto mer framstår han enbart som ett symtom.
I vår distanserade nord förstår vi inte hur Trump, brexit och liknande fenomen tränger in i familjer och släkter och skapar sociala ruiner.
Vi gör en svepande självgod gest över oss och andra och säger att vi har fått träna på det här med demokrati.
Men har vi verkligen det? Varför fick vi med regeringsformen 1919 en ovanligt stark president? För att grundlagsstiftarna ansåg att vi inte hade en tillräckligt stark parlamentarisk tradition för att kunna ge folket all makt genom riksdagen.
Men var skulle vi ha skaffat oss traditionen?
Om vi började jogga för hundra år sedan och i dag framställer oss som demokratins långdistansare, när blev vi så stabila?
1918 skakade vi ju själva om våra grundvalar.
Men redan på 1920-talet återkom dömda röda i fullmäktigeförsamlingar och i slutet av decenniet återfanns en del av dem i riksdagen.
Väinö Linnas förtjänst var inte att han stod för själva försoningen, utan att han vävde in den i en berättelse som vi fortfarande tror på.
Linnas Okänd soldat kan läsas som en förteckning över vårt politiska liv, med fänrik Koskela som socialdemokratin som gavs chansen att skapa samhället som vi fortfarande drömmer om.
Löjtnant Lammio, sprätthögern, lärde vi oss att inte ta på allvar.
Och läser man hela Linnas produktion kan man nå slutsatsen att Koskelas förmåga att samla sina mannar härrör ur ett visst socialt och politiskt arv.
Det lilla samhället Finland gav oss möjligheten att i någon mån se över klassgränserna.
Men, fortfarande, varför tycks vi tro att just vår demokratiska attityd är av den uthålliga arten?
Har vårt knotande men tysta folk inte alltid burit på en underdånighet inför överhet?
Vi har knutit näven i fickan i stället för att höja den som en maning till öppen kamp. Det nonverbala har format oss till en politiskt trög grupp. Dessutom: Vi har varit glest befolkade under merparten av vår demokratiska tid. Avstånd tillhandahåller inte den tätnande väv som skapar social explosion. Därtill: Vårt läge som pygmé intill granne med självbild större än förmågan har gett oss en speciell miljö för nationell inlärning: Sibirien har framstått som mera än en avlägsen geografisk position.
Se också detta: Vår geografi med sina särpräglade politiska topografier har möjliggjort en partiflora som hållit polariseringen på avstånd.
Vi har vägrat inordna oss i två antagonistiska block och vi har haft partipolitiska alternativ som stött attityden.
Våra politiska recept har haft en varnande triangel: Två av tre stora partier ska efter val arbeta under samma kristallkrona, vad de än uttryckt i den politiska tamburen.
Och som ett grundstråk i tillvaron har vi i det längsta litat på våra institutioner och deras förmåga att leda förnuftigt.
Men har inte våra regeringar ända sedan Mari Kiviniemis (C, 2010–2011) präglats av icke-leverans?
Det förklarar varför Juha Sipilä från början byggde sin mission på att agera som om det inte längre fanns några heliga Centeridéer. Att besluta blev viktigare än hur, vad och varför.
Sipilä kan bli den sista Centerstatsministern på länge. Hans tek- nokratiska politiksyn kan ha urgröpt partiets framtida kapacitet.
Samtidigt träder väljarkåren in i den klassiskt cykliska trallen: Statsministerpartiet får gå, men någon större hjärtlighet riktas inte mot ersättande krafter i oppositionen.
Att den finländska demokratin ter sig seglivad, stabil och uthållig bottnar i ett slags rundgång: Här har inget hänt som skulle rubba de bekanta cirklarna.
Regeringen Sipilä har koncentrerat sig på det klassiska: den ekonomiska politiken – men med en enveten och klumpig kantring på arbetsmarknadspolitikens område som gynnar traditionella krafter som facket och dess partipolitiska förlängning.
Paradoxalt nog har regeringen Sipiläs mod – om det är vad vi ska kalla det – att trotsa den partipolitiska logiken berövat systemet incitament till förnyelse.
Ett resultat av den borgerliga regeringen blir då att de klassiska ekonomiska elementen har gett full politisk sysselsättning.
Finländska politiker och väljare har inte behövt söka sig utanför politikens gamla domäner – för att där skapa emotioner kring nya element som grupperar om väljarkåren.
Vi slipper kanske därför se finländsk socialdemokrati göra de 180 graders vändningar som dess danska och svenska motsvarighet har tvingat sig till om invandringen. Och varför gör vi det? För att regeringen Sipilä med milt men medvetet politiskt våld har sett till att Finland inte framstår som attraktivt för kvantitativ spontaninvandring.
Om det ter sig cyniskt kan man grunna på varför de socialdemokratiska protesterna har varit halvhjärtade. Eller på varför finländska väljare inte har reagerat starkare.
Den borgerliga regeringen – blott den andra på flera decennier – försökte sig på en ”ny politisk kultur” som den inte kunde realisera.
I den ekonomiska politiken har den med sin ”borgerlighet” gett socialdemokratin en snitslad bana till nästa regering.
Som inte kommer att rubba vår invandringspolitiska position.
Den finländska stabiliteten, bygger den med andra ord på att det råder en rätt stor politisk enighet om att vi ska fortfara att vara ett avlägset land lite på sidan om och fokusera på välfärd för en fortsatt strikt definierad krets medborgare? Det är så det ser ut. Hur förklarar vi annars att vi framstår som höjden av stabilitet och som en uthålligare demokrati än mången kollega i genren?