Olav S. Melin lämnar sin utkikspost
Svenskfinlands räddning är inte att de finskspråkiga blir bättre på svenska utan att vi blir bättre på finska. Det säger Olav S. Melin, 68, som under hela sin yrkeskarriär haft en unik insyn i Svenskfinland.
”Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större”, citerar han den gyllene inskriptionen över ingången till universitetshuset i Uppsala.
Melin lämnar tankesmedjan Magma efter nio produktiva år. Den flitiga debattören och moderatorn har inga planer på en lugn pensionärstillvaro. Han kommer fortfarande att sticka ut hakan när han har något på hjärtat.
Ibland säger Melin saker som får åhöraren att haja till. Som det där med att ”vi måste bli bättre på finska”. Men, som vi ska se, brukar han kunna motivera sina idéer.
Melin är till synes timid och godmodig, men i frågor om rätt och orätt är han kompromisslös.
– Handelsgillet är en unken samling stofiler. En stor del av deltagarna på diskussionsmötet var inkommenderade motståndare mot allt vad kvinnor heter. Det fick mig att som ordförande vara partisk. Det bär jag med stolthet, utbrast han häromdagen i ett slutet sällskap, efter att ha lett den omtalade debatten på Handelsgillet i Helsingfors.
Det händer sällan, men det händer, att det hettar till bakom den jovialiska melinska fasaden. I moralfrågor är sonen till kyrkoherden Selim Melin och lillbrorsan till framlidne politikern Ingvar S. omutlig.
De som mött honom på fotbollsplanen vet däremot att en ojuste spark på smalbenet eller en knäpp på näsan aldrig utlöser ett ont ord om motståndaren.
Som ansvarig för tankesmedjan Magmas samhälls och medierelationer har teologen och den tidigare chefredaktören för bland annat Kyrkpressen haft en unik utkiksplats över Svenskfinlands medier, journalister, förlag, författare och politiker.
– Jag har trivts med tankens frihet på Magma. Här har jag kunnat prova på nya tankar och ibland har jag tänkt fel, men ändå inte blivit ut dömd. Till och med har jag fått uppleva känslan av att tänka rätt några gånger, beskriver han styrkan i en tankesmedja.
Peka på nyttan
Den sannfinländska käpphästen om att byta svenskan mot ett valbart utländskt språk har samma dag vi träffas snöpligen snavat och ramlat pladask. Både Rovaniemi och Nyslott lade ner det dödfödda experimentet.
– Det var ju rena parodin. Ändå säger man att 75 procent av dem som svarade i opinionsmätningarna ville ha bort svenskan. Men opinionsmätningar är opinionsmätningar, man borde hellre ha frågat de berörda orterna i norra och östra Finland vad de ville ha.
Men Melin anser inte att finlandssvenskarna ska invagga sig i tron att vi kan sitta i orubbat bo fast kulturminister Sampo Terhos (Blå framtid) experiment gick i putten.
– Vi måste kunna visa finskspråkiga ungdomar på den konkreta nyttan de har av att kunna svenska. Att svenskan är porten till de germanska språken.
Att motivera en ny ung generation finskspråkiga att intressera sig för svenskan med att vi finlandssvenskar bör få service på vårt modersmål är inte dagens melodi.
– Vi måste kunna ge exempel på vilken nytta de själva kan ha av språket. Hur de obehindrat kan röra sig både i Norden och i världen.
Tänker om
Tvåspråkigheten kommer att ställas på prov åtskilliga gånger ännu. Då frågar sig Melin om det är ändamålsenligt att hårdnackat kräva att tjänstemännen skall kunna svenska i alla landsändar.
– Är det värt att hänga upp sig på en sådan sak om det inte är praktiskt möjligt? Kraven skall gälla orter där svensk service verkligen behövs. I delar av östra och norra Finland finns inte samma behov. Är det inte samma misstag vi begår när vi kverulerar om felskrivna skyltar och liknande? Slår det tillbaka mot finlandssvenskarna? – Jag är rädd att det gör det. Vi ska i stället för att klaga ge morötter åt de finskspråkiga.
Som ett exempel på positiv propaganda för svenskan nämner Melin initiativet Svenska nu som finansieras av Kulturfonden för Finland och Sverige.
– Att föra ut rapartister och författare till skolorna visar de finska ungdomarna att svenskan är ett levande språk.
Dåliga på finska
Ett av de största hoten mot hela Svenskfinland är hjärnflykten till Sverige. Finlandssvenska unga sö
ker sig i allt större skaror till Sverige för att jobba och studera. I motsats till finskspråkiga unga stannar de kvar i grannlandet.
– Jag hörde nyligen om en ung dam från Grankulla som fick ett fint jobb i Sverige. Strax rekryterade hon sina gamla skolkamrater till samma svenska företag som hon jobbar på.
– Den här utvecklingen har accelererat den senaste tiden.
Melin ser var skon klämmer och han har ett enkelt recept till att motverka hjärnflykten, eller ”kompetensutvisningen”, som han föredrar att kalla fenomenet.
– Finlandssvenskarna måste bli attraktivare på den finländska arbetsmarknaden. Exempelvis Åbo Akademi utbildar finlandssvenskar som inte kan finska.
– ÅA borde skärpa sig på den här punkten. Det finns studenter som drar sig för att söka jobb i hemlandet där de behöver kunna finska.
För en helsingforsare låter påståendet overkligt.
– Jag vet vad jag talar om för jag kommer ju från Österbotten, försäkrar han.
Själv har Melin gjort karriär också på finska, som chefredaktör för Kotimaa.
– Jag jobbade fyra år på Kotimaa och där var jag noga med att se till att det inte smög sig in några svecismer i mina texter. Jag hade en ypperlig redaktionssekreterare som hjälpte mig på den punkten.
– Risken är att det kan bli en rak höger i stället för blomsterspråk när man inte skriver på sitt modersmål. Det kan förstås vara en fördel också.
Saknar samtalet
I dagens digitaliserade och kortfattade Twittervärld saknar han det goda samtalet.
– Vad händer i det mellanmänskliga rummet när blickar aldrig möts? Det bör också finnas utrymme för eftertanke och bildning.
Förenkling och ensidighet ser han som nackdelarna med digitaliseringen. Webbtidningarnas algoritmer lär sig vad vi är intresserade av och erbjuder sedan just den typen av artiklar och åsikter.
– Vi lurar oss själva när vi låter webben filtrera fram en ensidig bild av verkligheten. Vi får bekräftelse på våra förutfattade meningar i stället för att utsätta dem för en ständig kritisk granskning.
”Alternativa fakta”, det absurda begreppet som lanserats av Vita huset under Donald Trump, håller på att underminera också den seriösa journalistiken.
– När Trump tar avstånd från ett allmänt uppfattat faktum skriver tidningarna inte längre att han far fram med osanning utan att ”det finns olika uppfattningar om saken”. Det innebär att en lögn blir en ”nästan-sanning”.
– Jag läste just Orwells 1984 och känner att den är aktuellare än någonsin. När Winston Smith på Sanningsministeriet hävdar att det fortfarande finns en sanning som ingen kan förneka, det vill säga att 2+2=4, så ges han elchocker tills han skriker ”fem”. Till slut säger han att han struntar i om det blir fyra eller fem. Då har de lyckats bryta ner hans världsbild.
– Därför är det viktigare än någonsin att vi har en tidningspress som ifrågasätter, kritiskt granskar och står upp för bildningen. De artiklarna kan för övrigt också läsas på nätet.
Vi lurar oss själva när vi låter webben filtrera fram en ensidig bild av verkligheten.
Vi får bekräftelse på våra förutfattade meningar i stället för att utsätta dem för en ständig kritisk granskning.
Olav S. Melin