Fredrik Sonck i krönikan,

Det är bra med delad föräldraledighet, men kanske borde lattepappor inte gratulera sig själva alltför högljutt för sina progressiva livsval?

Lite pinsamt är det att medge att jag nu för första gången tar ut en föräldraledighet som blir ungefär lika lång som min hustrus. Intressant nog är detta något som sker nu då vår familjs ekonomiska situation är förhållandevis trygg, för att inte säga privilegierad.

Det här blir min sista krönika på ett tag. Inom kort blir jag nämligen föräldraledig. Ett par veckors arbete återstår, sen är jag borta från spalterna till januari 2019.

Förstås har jag redan planerat in en massa projekt för hösten. Jag ska lägga lister i köket, skriva manus till en barnbok och en pjäs, läsa alla de där viktiga romanerna, brygga öl, sälja mina gamla skidor och annat bråte och kanske slipa och måla fönsterlisterna.

Okej, okej. Jag hör gapskratten. Föräldraledigheten är knappast någon ”ledighet” i ordets egentliga bemärkelse. Den kan förstås vara meningsfull på många sätt, men innebär också en hel del hårt och enahanda arbete: matande, blöjbytande, läggande och städande (och förstås lekande, läsande och gosande).

Och så ska babyns äldre syskon hämtas från dagis och skola och helst inte parkeras framför Netflix då vi kommer hem. Får väl vara glad om de där kökslisterna kommer på plats.

Bland finländska män är det än så länge inte särskilt populärt att ta ut föräldraledighet. Runt 90 procent av dagarna tas ut av mammorna, trots att det ur många synvinklar vore bra för barnen, männen själva, deras partner, familjerna som helhet och hela samhället om uttaget var lite jämnare.

I Sverige är det annorlunda. Där närmar man sig nu en 30–70fördelning. Det finns till och med ett populärt nyord för den föräldralediga svenska mannen: Lattepappan.

Tar man en närmare titt på honom märker man ändå att han inte är vilken man som helst, utan förknippas med vissa specifika drag. Ibland kan jag förnimma vissa konnotationer av femininitet i förleden ”latte”, och att ordet kan yttras med en lätt sexistisk underton. Men på det stora hela konstrueras lattepappan som en slags vardagshjälte: en kompetent och engagerad förälder, som är politiskt medveten och lojal med sin partner. Ofta verkar han bo i ett fint område i en storstad och när barnet väl börjar dagis återvänder lattepappan till ett välbetalt kontorsjobb.

Intressant nog visar statistiken också att de svenska pappor som tar ut mest ledighet är högutbildade. Och att flest pappadagar tas ut i höginkomstområden.

Min egen nivå av lattighet lämnar jag till andra att bedöma då jag småningom börjar traska runt med barnvagn under kontorstid. Men lite pinsamt är det att medge att jag nu för första gången tar ut en föräldraledighet som blir ungefär lika lång som min hustrus.

Intressant nog är detta något som sker nu då vår familjs ekonomiska situation är förhållandevis trygg, för att inte säga privilegierad. Med vårt första barn var omständigheterna helt annorlunda. Efter studietiden hade vi rest en del och varvat frilansarbete med korta kontrakt och vikariat. Räknat på årsinkomst tjänade vi långt under medianen. Men när min hustru berättade för sin långvariga arbetsgivare att hon väntade barn erbjöds hon omgående fast anställning. Det var inte mer än rätt, men inte heller någon självklarhet med tanke på hur det annars kan gå till på en prekär arbetsmarknad. Konsekvensen var hursomhelst att hon kunde bli föräldraledig med vissheten om att det fanns ett jobb att komma tillbaka till. Då FPAmatematiken kalkylerade en betydligt högre dagpenning för henne än för mig, blev det ur vår lilla familjs synvinkel mycket fiffigare att jag skulle stå till arbetsmarknadens förfogande och försöka landa en stabil inkomst.

Jag säger inte att det hade varit omöjligt att klämma in fler månader för min del eller att det bara var plånboken som styrde beslutet. Men att som familj kunna fatta de ”rätta”, progressiva besluten, är beroende av många olika omständigheter i livssituationen. Det är klart att den kulturella föreställningen om att barnen i huvudsak är kvinnans ansvar inte kan ignoreras i ekvationen, men att alla skulle ha samma val är en illusion. Jag tror inte att min och min hustrus positiva principiella inställning till delad föräldraledighet förändrats nämnvärt sedan tiden innan vi fick barn. Det är omständigheterna som varierat.

Med detta vill jag inte påstå att det är bra att föräldrarna själva får bestämma om hela föräldraledigheten – personligen sympatiserar jag med den så kallade 6+6+6modellen – men jag tror lattefamiljerna ska akta sig för att gratulera sig själva alltför högljutt till sina progressiva livsval. En rimlig hypotes om varför privilegierade familjer verkar gå i bräschen är kanske att många av samhällets verkligt lågavlönade yrken är kvinnodominerade, medan motsvarande mansdominerade yrken ofta är något bättre betalda. I FPAmatematiken kan utslaget vara avgörande för familjer som lever under knappa omständigheter. Om lattepappan säger att det är ett privilegium att vara med sin baby, borde vi se att detta privilegium kanske inte är lika tillgängligt för alla.

Intressant nog visar statistiken också att de svenska pappor som tar ut mest ledighet är högutbildade. Och att flest pappadagar tas ut i höginkomstområden.

FREDRIK SONCK

Kulturchef