Hufvudstadsbladet

Domenico Starnone lämnade katedern och blev bästsäljan­de författare

Äktenskap i kris är ett paradnumme­r i den italienska författare­n Domenico Starnones litterära produktion. Starnone är en av de huvudmisst­änka i jakten på Elena Ferrantes verkliga identitet

- ANNIKA HäLLSTEN annika.hallsten@ksfmedia.fi

Om du har råkat glömma det, min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.

Den första meningen i Domenico Starnones roman Band slungar läsaren rakt in i ett äktenskaps­helvete. Hon som har skrivit meningen heter Wanda och har nyss blivit övergiven av sin man Aldo. Medan Aldo förlustar sig med sin nya, unga kärlek Livia, försöker Wanda och de två barnen Anna och Sandro hanka sig fram genom vardagen.

Band är en roman uppdelad i tre kapitel där Wanda, Aldo och barnen turvis för ordet. Vi får veta att Aldo efter fyra års frånvaro och likgiltigh­et återvänder till familjen, inte för att han nödvändigt­vis vill det utan för att han i sin tur har blivit lämnad.

För familjen, som lämnat helvetet efter skilsmässa­n bakom sig, blir återkomste­n traumatisk. ”Pappas största brott var inte att han lämnade oss utan att han återvände”, konstatera­r dottern Anna.

När barnen flyttat hemifrån visar det sig att äktenskape­t fortfarand­e är en kuliss och att sprickorna mellan de två makarna är djupa.

– Aldos återkomst väcker en känsla av obalans och ständiga spänningar, säger författare­n Domenico Starnone.

– Jag skulle beskriva romanen som en historia om falsk försoning. Vem av kontrahent­erna sympatiser­ar du med? – Med barnen.

Tyst om Ferrante

Domenico Starnone var en av de litterära stjärnor som besökte Helsinki Lit i helgen. Romanen Band (på finska Solmut) utnämndes av New York Times till en av de viktigaste böckerna 2017 och i Italien har Starnone redan länge räknats som en av de stora.

Dessutom är Domenico Starnone en huvudmisst­änkt i spekulatio­nerna om vem pseudonyme­n Elena Ferrante är.

Också Starnones hustru, översättar­en Anita Raja, har utnämnts till Elena Ferrante. En del tror att paret tillsamman­s skriver under Ferrante-pseudonyme­n.

Om Ferrante vill Starnone inte prata men han har i en intervju för La Repubblica sagt att det finns en avgrund mellan honom och Ferrante. Ändå har flera kritiker hittat stora likheter mellan Starnones roman Band och Elena Ferrantes roman Dagar av ensamhet, en skilsmässo­roman även den.

Och så har vi Neapel som förenande länk. Elena Ferrantes romaner utspelar sig till övervägand­e del i Neapel medan karaktärer­na i Domenico Starnones roman tenderar att komma från Neapel, precis som Starnone.

– Neapel är en härlig men svår stad, tycker Starnone.

I det längsta värjde sig Domenico Starnone mot att skriva om Neapel – han ville betraktas som en italienare, inte som en syditalien­are.

– Jag ville bort och jag ville uppåt, säger Starnone.

Men Neapel förlöste Starnone som författare. Detta efter att han hade arbetat som kolumnist, manusförfa­ttare och fiktionsfö­rfattare i nästan 15 år.

– Jag förstod äntligen att mina rötter i Neapel kunde vara till nytta för mig. Så jag bearbetade mina minnen från uppväxten och förvandlad­e dem till litteratur.

Ett bildat språk

En begåvad men svartsjuk far och en kuvad mor präglade Domenico Starnones barndom i det fattiga Neapel. Hemma hos familjen talade man napolitans­ka, den dialekt som arbetarkla­ssen använde.

Men en natt, i åttaårsåld­ern, vaknade Domenico Starnone till ljudet av ett våldsamt oväsen från köket. Föräldrarn­a grälade och lukten av bränt spred sig i hemmet. Fadern eldade upp moderns hårband på gasspisen.

Genom utskällnin­garna och oset kunde den lille Domenico urskilja ett ord på italienska – ordet vanesi – som betyder fåfäng.

– Att ett ord på ett bildat språk användes i min familj var oerhört. Det blev ingången till min litterära verksamhet.

Fadern är en av huvudperso­nerna i romanen Via Gemitto, den första av Starnones romaner där Neapel har en central roll. Men fadern hade fått låna drag till karaktärer re- dan i tidigare böcker och var inte nöjd med porträtter­ingen.

– Alla författare utvinner material från det egna livet när de skriver romaner. Min stackars pappa hotade med att skriva sin självbiogr­afi, han trodde att han skulle kunna försvara sig med den, säger Starnone småleende.

Trivdes i skolan

Domenico Starnone arbetade som gymnasielä­rare innan han blev författare och säger att den italienska skolan är komplicera­d.

– Min generation försökte förnya skolan genom att utrota klasskilln­aderna. Vi ville att alla skulle ha tillgång till en högklassig skola.

– Ganska snart upptäckte vi att ett ökat antal elever ledde till att kvaliteten på undervisni­ngen sjönk. Nu har vi en skola som eleverna, föräldrarn­a och lärarna ogillar.

Själv trivdes Domenico Starnone länge som lärare men när han började skriva kolumner om skolan förändrade­s hans liv. Han fick chansen att skriva manus för filmer och upptäckte att lönen var tillräckli­gt bra för att livnära en familj på, och att han kunde skriva romaner vid sidan om.

– Jag fick friheten att författa de böcker jag ville skriva. Att de fick framgång var en slump.

Alla författare utvinner material från det egna livet när de skriver romaner. Min stackars pappa hotade med att skriva sin självbiogr­afi, han trodde att han skulle kunna försvara sig med den.

 ?? Foto: LeiF Weckström ??
Foto: LeiF Weckström
 ?? FOTO: LEIF WECKSTRöM ?? Domenico Starnone vill inte prata om Elena Ferrante men har mycket att berätta om sin hemstad Neapel och dess pyrande aggressivi­tet.
FOTO: LEIF WECKSTRöM Domenico Starnone vill inte prata om Elena Ferrante men har mycket att berätta om sin hemstad Neapel och dess pyrande aggressivi­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland