Domenico Starnone lämnade katedern och blev bästsäljande författare
Äktenskap i kris är ett paradnummer i den italienska författaren Domenico Starnones litterära produktion. Starnone är en av de huvudmisstänka i jakten på Elena Ferrantes verkliga identitet
Om du har råkat glömma det, min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.
Den första meningen i Domenico Starnones roman Band slungar läsaren rakt in i ett äktenskapshelvete. Hon som har skrivit meningen heter Wanda och har nyss blivit övergiven av sin man Aldo. Medan Aldo förlustar sig med sin nya, unga kärlek Livia, försöker Wanda och de två barnen Anna och Sandro hanka sig fram genom vardagen.
Band är en roman uppdelad i tre kapitel där Wanda, Aldo och barnen turvis för ordet. Vi får veta att Aldo efter fyra års frånvaro och likgiltighet återvänder till familjen, inte för att han nödvändigtvis vill det utan för att han i sin tur har blivit lämnad.
För familjen, som lämnat helvetet efter skilsmässan bakom sig, blir återkomsten traumatisk. ”Pappas största brott var inte att han lämnade oss utan att han återvände”, konstaterar dottern Anna.
När barnen flyttat hemifrån visar det sig att äktenskapet fortfarande är en kuliss och att sprickorna mellan de två makarna är djupa.
– Aldos återkomst väcker en känsla av obalans och ständiga spänningar, säger författaren Domenico Starnone.
– Jag skulle beskriva romanen som en historia om falsk försoning. Vem av kontrahenterna sympatiserar du med? – Med barnen.
Tyst om Ferrante
Domenico Starnone var en av de litterära stjärnor som besökte Helsinki Lit i helgen. Romanen Band (på finska Solmut) utnämndes av New York Times till en av de viktigaste böckerna 2017 och i Italien har Starnone redan länge räknats som en av de stora.
Dessutom är Domenico Starnone en huvudmisstänkt i spekulationerna om vem pseudonymen Elena Ferrante är.
Också Starnones hustru, översättaren Anita Raja, har utnämnts till Elena Ferrante. En del tror att paret tillsammans skriver under Ferrante-pseudonymen.
Om Ferrante vill Starnone inte prata men han har i en intervju för La Repubblica sagt att det finns en avgrund mellan honom och Ferrante. Ändå har flera kritiker hittat stora likheter mellan Starnones roman Band och Elena Ferrantes roman Dagar av ensamhet, en skilsmässoroman även den.
Och så har vi Neapel som förenande länk. Elena Ferrantes romaner utspelar sig till övervägande del i Neapel medan karaktärerna i Domenico Starnones roman tenderar att komma från Neapel, precis som Starnone.
– Neapel är en härlig men svår stad, tycker Starnone.
I det längsta värjde sig Domenico Starnone mot att skriva om Neapel – han ville betraktas som en italienare, inte som en syditalienare.
– Jag ville bort och jag ville uppåt, säger Starnone.
Men Neapel förlöste Starnone som författare. Detta efter att han hade arbetat som kolumnist, manusförfattare och fiktionsförfattare i nästan 15 år.
– Jag förstod äntligen att mina rötter i Neapel kunde vara till nytta för mig. Så jag bearbetade mina minnen från uppväxten och förvandlade dem till litteratur.
Ett bildat språk
En begåvad men svartsjuk far och en kuvad mor präglade Domenico Starnones barndom i det fattiga Neapel. Hemma hos familjen talade man napolitanska, den dialekt som arbetarklassen använde.
Men en natt, i åttaårsåldern, vaknade Domenico Starnone till ljudet av ett våldsamt oväsen från köket. Föräldrarna grälade och lukten av bränt spred sig i hemmet. Fadern eldade upp moderns hårband på gasspisen.
Genom utskällningarna och oset kunde den lille Domenico urskilja ett ord på italienska – ordet vanesi – som betyder fåfäng.
– Att ett ord på ett bildat språk användes i min familj var oerhört. Det blev ingången till min litterära verksamhet.
Fadern är en av huvudpersonerna i romanen Via Gemitto, den första av Starnones romaner där Neapel har en central roll. Men fadern hade fått låna drag till karaktärer re- dan i tidigare böcker och var inte nöjd med porträtteringen.
– Alla författare utvinner material från det egna livet när de skriver romaner. Min stackars pappa hotade med att skriva sin självbiografi, han trodde att han skulle kunna försvara sig med den, säger Starnone småleende.
Trivdes i skolan
Domenico Starnone arbetade som gymnasielärare innan han blev författare och säger att den italienska skolan är komplicerad.
– Min generation försökte förnya skolan genom att utrota klasskillnaderna. Vi ville att alla skulle ha tillgång till en högklassig skola.
– Ganska snart upptäckte vi att ett ökat antal elever ledde till att kvaliteten på undervisningen sjönk. Nu har vi en skola som eleverna, föräldrarna och lärarna ogillar.
Själv trivdes Domenico Starnone länge som lärare men när han började skriva kolumner om skolan förändrades hans liv. Han fick chansen att skriva manus för filmer och upptäckte att lönen var tillräckligt bra för att livnära en familj på, och att han kunde skriva romaner vid sidan om.
– Jag fick friheten att författa de böcker jag ville skriva. Att de fick framgång var en slump.
Alla författare utvinner material från det egna livet när de skriver romaner. Min stackars pappa hotade med att skriva sin självbiografi, han trodde att han skulle kunna försvara sig med den.