Tommy Westerlund
Italien befinner sig i ett politiskt kaos just nu. Det kan vara bara början på en utveckling som skapar kaos i hela EU.
Cottarelli vill hålla hård kontroll på statens finanser och är därmed den typ av ledare som Italien skulle behöva, med tanke på landets svaga ekonomi. Men presidentens syn delas inte av en majoritet av italienarna och i en demokrati bestämmer majoriteten.
Regeringsförhandlingarna efter parlamentsvalet i Italien i början av mars har varit långa, svåra och fulla av överraskningar. Det är i huvudsak de segrande partierna, populistiska, etablissemangskritiska Femstjärnerörelsen och invandrarfientliga Lega som har stått för regin.
Men det senaste draget gjordes av president Sergio Mattarella. Han är inte så populär, men han har anseende och pondus. Han känner också ett stort ansvar för Italien och det är mot bakgrunden av det man ska se hans agerande de senaste dagarna.
En EU-skeptisk populistregering har inte varit Mattarellas favoritlösning. Deras ekonomiska mål skulle förverkligade äventyra landets redan från tidigare mycket svaga ekonomi.
Trots det godkände presidenten den premiärministerkandidat de två partierna förde fram efter slutförda förhandlingar. Men regeringsbildningen stötte på patrull då Mattarella vägrade godkänna 81-årige Paolo Savona som finansminister i den nya regeringen.
Savona har varit starkt kritisk till eurosamarbetet och talat om att Italien bör lämna det. Där gick gränsen för Mattarella.
Femstjärnorna och Lega vägrade att nominera en annan finansministerkandidat och presidenten valde då att be Carlo Cottarelli, tidigare anställd vid Internationella valutafonden IMF, skapa en teknokratregering.
Cottarelli vill hålla hård kontroll på statens finanser och är därmed den typ av ledare som Italien skulle behöva, med tanke på landets svaga ekonomi. Men presidentens syn delas inte av en majoritet av italienarna och i en demokrati bestämmer majoriteten.
Den regering som Cottarelli nu står i beråd att bilda kommer sannolikt aldrig att få förtroende i det italienska parlamentet vilket innebär att Italien går mot nyval, antagligen i början av hösten.
Opinionsmätningar har antytt att Femstjärnorna och Lega nu är populärare än i mars och Mattarellas agerande kan i ett nyval ge ytterligare skjuts för populistpartierna. Det var knappast presidentens tanke.
Den politiska osäkerheten i Italien och finansiärernas oro för en populistregering har märkts på börsen och lånetagningen för Italien blir dyrare. Landet har större statsskuld per capita än alla andra EU-länder utom Grekland och en ny ekonomisk kris inom euroområdet kan snabbt uppstå om Italiens ekonomi rubbas ytterligare.
Italienarna borde nu känna efter om rädslan är större för till exempel invandrare och ett fortsatt euromedlemskap än för att landets och i förlängningen även många väljares ekonomi kan kollapsa.
En potentiell politisk kris är under uppsegling också i ett annat Medelhavsland. På fredag ska det spanska parlamentet rösta om förtroende för Mariano Rajoys regering. Det har varit instabilt i Spanien ända sedan folkomröstningen i Katalonien i höstas. Nu gäller det en korruptionsskandal med inblandade från Rajoys borgerliga Partido Popular och krav på nyval kommer från flera oppositionspartier.
Lägg till att Storbritanniens uttåg ur EU sker om ett knappt år och Theresa Mays konservativa regering svajar. Samtidigt har den nya tyska regeringen efter stora födslovåndor ett lågt väljarstöd och utmanas inte minst av det största oppositionspartiet, invandringsfientliga AfD.
Detta visar bilden av dagens Europa, politisk stabilitet saknas i nästan alla de största nationerna.
Det handlar om misstroende mot det gamla politiska etablissemanget och på många håll även mot EU. Det pågår också en kamp där nationella intressen står mot gemensamma europeiska intressen. Färska valresultat i Österrike, Tjeckien och Ungern har stärkt nationalisternas ställning.
Om och när Italien, EU:s tredje största stat efter brexit, går till nyval kan resultatet bli något helt annat än vad president Mattarella kämpat för i sin kamp för ett europeiskt Italien, med allvarliga följder för EU och eurosamarbetet.
Den politiska utgången i de enskilda länderna, inte minst i de stora, är avgörande för hela Europa.